Recension: ”Sameblod” får högsta betyg

”Sameblod”

Regi: Amanda Kernell

I rollerna: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin

Längd: 1 tim 50 min

Åldersgräns: 11 år

Likt den blixtskarpa kniv renskötare hanterar skär historien om oförrätter mot samer genom medvetandet. Samtidigt är berättelsen en kärleksförklaring till en äldre generation samer. Både de som tog avstånd och lämnade och de som stannade. En eftertänksam lågmäldhet i berättandet får orden att skälva och Lene Cecilia Sparrok i huvudrollen som sameflickan Elle Marja gör en storartad insats.

Att ”Sameblod”inte bara angår en begränsad krets visar globala hyllningar filmen fått. Många som flytt till ett annat land verkar också känna igen sig i historien.

Berättelsen utspelas huvudsakligen på 1930-talet. Med återhållen vrede skildrar Amanda Kernell – som har sina rötter i Sápmi – rasbiologiska undersökningar, förtryck och smutskastning av samer. Hon tydliggör hur glåpord som kastas efter barn " ni lappar är dumma i huvudet" och "Fy sjutton vad ni luktar illa" kan skada självbilden.

Nedvärderingen accentueras på den samiska internatskolan dit hon och systern skickas. Eleverna bestraffas om de talar samiska och får höra att deras kunskaper inte kan jämföras med vad barn i svenska skolor lär sig. "Glöm idén om hög­re studier. Era hjärnor har helt enkelt inte det som krävs. Dessutom behövs du väl hemma, för att ta hand om renarna?" säger Elle Marjas lärarinna – förtjänstfullt gestaltad av Hanna Ahlström.

I en av filmens starkaste stunder får skolan besök av vetenskapsmän. Männen ser enbart eleverna som forskningsmaterial, mäter skallar och studerar deras nakna kroppar. Välkomstgåvan, ett samiskt hantverk negligerar de totalt liksom Elle Marjas envisa fråga varför undersökningen görs.

På inga villkor tänker Elle Marja bli renskötare som de där hemma förväntar sig. Hon vill söka sin egen identitet och fly det samiska arvet som för henne är en tung sten att släpa på. Resolut börjar hon kalla sig Kristina, hävdar att hon är från Småland och byter i smyg kolten mot en stulen klänning.

På dansbanan, hon djärvt beger sig till, möter hon en stilig svensk pojke, en student från Uppsala. Lättsamt säger han att hon måste hon hälsa på om hon någon gång är i stan. Strax är Ella Marja på väg dit. Kanske handlar resan till en del om förälskelse, men främst hoppas hon få tillträde till den hägrande universitetsvärlden. Hur vuxenlivet utvecklar sig för henne får biobesökarna själva fundera över.

I nuet som inramar "Sameblod" är Elle Marja/Kristina en åldrad kvinna. Högst motvilligt, men samtidigt driven av en förtärande längtan efter det som gått förlorat, återvänder hon till samebyn för sin systers begravning. Den älskade lillasystern – och i vidare bemärkelse livet i Sápmi – som hon känner att hon svikit. Den enkla träkyrkan är fylld av människor hon är besläktad med och prästen sträcker ut en försonande hand. Sturskt vägrar hon ta emot den och rusar ut. Kanske för att hon är fylld av skam. Senare återvänder Elle Marja ensam till kyrkan för ett oförglömligt farväl.

Ingegerd Rönnberg