Kultur
Robert Eriksson: Jag trodde aldrig att jag skulle sjunga på en scen igen
Nu är han aktuell med nytt musikprojekt och radiosänd långfredagsgudstjänst tillsammans med Åsa Molin och Per Boqvist
Genom att ge nytt språk och ny musik till Jesu sista ord vill pastorn Robert Eriksson och teologen Åsa Molin bjuda in till en närmare vänskap med Gud – en vänskap som rymmer både förtvivlan och hopp.
– Påskberättelsen visar att livet är svårt. Det ska vi inte ducka för – allra minst i kyrkan, säger Robert Eriksson.
För ett år sedan hade pastorn, musikern och författaren Robert Eriksson nästan bestämt sig för att inte sjunga inför publik igen. Han, som vunnit en musiktävling redan i femte klass och som sedan dess gjort allt från att vara frontsångare i bandet Attention i tonåren till att skriva och översätta lovsånger med bandet Folk som ung vuxen, kände plötsligt att han inte kunde ta plats med sin sång på en estrad.
Insikten hade kommit krypande under pandemin – då när allting hade blivit så tyst.
– Jag började lyssna på mina känslor och insåg hur sårbart och intimt det egentligen är att sjunga inför andra. Jag kände mig skygg och obekväm att fortsätta ta den plats som man gör genom att ställa sig i mitten på en scen och indirekt säga ”lyssna och se på mig”. Frågan blev: Vill jag dela med mig av mitt innersta på det sättet?
Men så ringde bibelläraren och författaren Åsa Molin. Hon och Robert hade lärt känna varandra 2015 när de var redaktörer för antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid” tillsammans med Joel Halldorf. Sedan dess hade de hållit kontakten – skickat bok- och musiktips och setts någon gång. Nu hade Åsa Molin fått en idé som hon ville bolla.
– Jag hade börjat fundera på hur man skulle kunna närma sig mysteriet kring långfredagen och kom att tänka på en bibelmeditations-vandring som jag hade sett i en kyrka i London för många år sedan. Den utgick från Jesu sista ord, berättar Åsa Molin.
Ett år senare är ”De sista sju orden” namnet på det litterära och musikaliska projekt som Åsa Molin och Robert Eriksson skapat tillsammans med kompositören Per Boqvist. Stråkkvartetten Omorfia spelar. Och Robert Eriksson sjunger – igen.
– När jag insåg att det handlar om att dela berättelser om Jesus med hjälp av sången, och förhoppningsvis bidra till att andra människor kan finna hopp, kände jag att jag vågade uttrycka mig i sång igen, säger han.
– Och det märks på skivan att du sjunger med en sårbarhet och intimitet. Det berör, flikar Åsa Molin in.
De sju nyskrivna sångerna som ingår i ”De sista sju orden” är, förutom ett album som ges ut av David Media, en del av en gudstjänstliturgi med böner, instrumental musik, tystnad och ljuständning. I utformningen har Robert Eriksson och Åsa Molin inspirerats av en långfredagsliturgi som enligt vissa källor har sitt ursprung i en peruansk jesuitpräst på 1600-talet. På långfredagen blir det radiosänd gudstjänst i P1 från Betlehemskyrkan i Göteborg och förhoppningen är att andra församlingar kan använda samma liturgi som en resurs.
Min erfarenhet är att man i kyrkan gärna hoppar över långfredagens sorg och går direkt på påskdagens glädje?
– Ja, det är svårt att hålla sig från påskdagspsalmerna, säger Åsa Molin. Men i ett liv – och i en värld – full av lidande, kan man inte gå för snabbt till glädjen. Först måste man göra som psalmisten och profeterna: klaga!
– Vi är ju i kontinuerlig relation med Gud och alla sinnesstämningar ryms där. Påsken handlar inte om att ta ut någonting i förtid utan om att följa med Jesus – också in i det mörka. När jag har gått i närkamp med de sista sju meningarna som Jesus yttrade på korset, har jag fått en fördjupad förståelse för hur Jesus delar våra livsvillkor, vad det innebär att vara människa, och också hur jag i tillit kan vända mig till Gud med allt som är jag, säger Robert Eriksson och lägger till:
– Påskberättelsen visar att livet är svårt. Det ska vi inte ducka för – allra minst i kyrkan.
Men kanske blir det för jobbigt att vara kvar i det dystra? Det är ändå så mycket i vår värld som påminner om det som är svårt.
– Jo, men att åtminstone en dag om året stå ut i det mörka, i solidaritet till andra om inte annat, och inte vara så snabb på att gå till ”allt kommer att bli bra” tror jag är nyttigt. Det blir en övning i att orka finnas kvar i sorgen. Jesus säger ju ”vaka med mig”, påpekar Åsa Molin.
– Sedan är det inte det dystra vi vill år, mer det allvarsamma: att våga gå nära Jesu lidande.
Vi kan bara öppna oss för Gud – och sedan vänta.
Robert Eriksson och Åsa Molin beskriver sitt samarbete med att skriva nya psalmtexter utifrån Jesu sista ord som ”förunderligt organiskt”. Mycket ”föll på plats på ett märkvärdigt vackert sätt”, säger de. De är också överens om vad hela syftet med projektet är.
– Jag tycker Åsa beskriver det så fint i vår programförklaring: Ett äkta hopp uppstår på botten av mörkrets djup, säger Robert Eriksson och fortsätter:
– Vi lever i en oviss tid där vi tenderar att fly in i distraktioner i stället för att våga säga som det är. Men när vi gör det kan vi få uppleva det som påskberättelsen handlar om: Att det kan finnas ett oväntat hopp.
Vad gör man om man har svårt att känna hopp?
– Det finns tyvärr inga formler; hopp kan inte konstrueras, bara födas. Det är Jesus som väcker hoppet i oss, vi kan bara öppna oss för Gud – och sedan vänta. Men att vara ärlig är en bra början, säger Robert Eriksson.
Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.
