Rymdfascination när den smittar som bäst

Delar av den här texten skriver jag på ett tåg på väg genom mellansvensk sommar. I tidningsfacket på baksidan av sätet framför mitt ligger en Kupé med en text som bär rubriken "Mystiken på månen" där Göran Everdahl uppmärksammar händelsen. "… rymdresorna fascinerar oss mer än någonsin", konstaterar han och jag ser veckorna kring jubileet fyllas med medieutblickar mot det stora svarta.

Küchens bok är en förtjänstfull krok i detta utbud. Den innehåller ett kapitel på varje bokstav i vårt alfabet. Från ”Apolloprojektet” till ”Örnen har landat”. Vi får bokstavligen följa med på en resa och ana rymden på alla möjliga tänkbara (och skenbart otänkbara) sätt. Författaren besöker rymdbasen Bajkonur från ett svunnet Sovjet, köar med rymdturister och berättar om astronauter som inte klarade av att hantera uppståndelsen efter fullgjort uppdrag.

Kosmonauten Jurij Gagarin, den första människan i rymden, finns förstås med. Küchen träffar Michael Collins, Apollo 11-astronauten som själv aldrig fick ta klivet ut på månen, och ger andremannen Edwin "Buzz" Aldrin utrymme. Läsaren matas med namn på farkoster, satelliter och projekt samt möter associationer till framlidne artisten David Bowies alter ego Ziggy Stardust och låten "Starman". Det är astronomi, fysik, teologi, musik, litteratur, filosofi …

Låter det spretigt? Det är det. Men det är nästan bara härligt. Författaren får på ett förunderligt vis ändå ihop trådarna. Och det på ett tillgängligt sätt.

Precis som tanken på rymden i sig är läsningen ofta svindlande. Jag får ta några sidor i taget för att så att säga behålla fötterna på jorden. Men det är ju samtidigt jättespännande.

Effektiva perspektivskiften blir det exempelvis när Küchen använder ordet ”Marsbävningar” om jordbävningar på Mars. Jag gillar den typen av helt logiska, men likväl omvälvande, förändringar av ord.

Försöken att utforska rymden riktar blicken mot vår egen strävsamhet, landar författaren i. Vad är det som fascinerar så? Varför vill vi över huvud taget upp i det där okända? Till Månen? Till Mars? Och vidare bortåt? Det är djupt existentiella frågeställningar. Egentligen är de ännu mer intressanta än kalla fakta om rymden, tycker jag. Uppgifterna blir en grund utifrån vilken vi kan tänka vidare själva.

Varför lägga miljarder och åter miljarder på rymdfärder när människor svälter och lider av sjukdomar här på jorden? Indiens månfärdssatsning ska exempelvis ha kostat motsvarande cirka 1,5 miljard svenska kronor hittills, vilket anses vara förhållandevis lite.

Küchen lyckas sätta fingret på det ofrånkomliga skavandet. Flera gånger om.

När jag slår igen det tankeeggande verket är jag avsevärt mer rymdintresserad än tidigare. Jag har lärt mig massor, inte minst om händelsen som ägde rum samma sommar som den där berömda musikfestivalen 1969. Kanske har jag till och med fått lite välbehövlig distans till våra egna ansträngningar.