Så kom sången ”Där rosor aldrig dör” till

En sådan anekdot kan för­visso låta som vilken hittepå­historia som helst, men källan är ingen mindre än sångens svenske textförfattare, Donald Bergagård. Och är det någon som borde veta så är det han. Vi befinner oss i Kungsholms kyrka för att spela in ännu ett avsnitt av Dagen TV:s populära serie “Så kom sången till”. Den gamle sångarevangelisten har varit uppe med tuppen för att hinna med morgontåget från Göteborg, men han är ändå alert och ser till att försäkra sig om att fotografen inte ska filma honom i underifrånperspektiv.

– Man får så stor haka då, förklarar han initierat.

Men det är lugnt. Fotografen har full koll. Donald Bergagård må snart fylla 82, men han har en hel del tv-vana. Började 1990 på en lokal-tv-station som då hette Kållevisionen. Han har spelat in åtskilliga program genom åren och bland annat sjungit hos på ”Bingolotto” hos Leif ”Loket” Olsson när det fortfarande var ett lokalsänt program över Göteborg.

Sjunga offentligt började Donald Bergagård med 1955. Han var då anställd evangelist. Eller kanske rättare sångarevangelist. Då var han 19 år.

Donald växte upp på Hönö i Göteborgs skärgård. Miljön var kristen, men inte Donald. Men tron fanns runt omkring honom hela tiden och som liten gosse gick han i söndagsskolan i Svenska kyrkan. Sedan testade han Frälsningsarmén. Och därefter Missionskyrkan där det fanns en juniorförening.

– Sedan var det iväg ut i livet och därefter kom jag tillbaka till Gud i tonåren, berättar Donald.

Han landade i Pingstförsamlingen Betel. Musiken i kyrkan fascinerade honom tidigt.

– Sången har betytt väldigt mycket för det är en öppnare för sinnena. Musik och sång är ett budskap det också.

Ditt namn finns med som textförfattare på en av de mest spelade kristna sångerna, ”Där rosor aldrig dör”. Hur gick det till?

– I 60-talets början hade jag en del skivor från Amerika, bland annat en skiva utav en som hette Allen, en stor evangelist med tusentals tältmöten. Han sjöng den här sången: ”I´m going to a city, where the roses never fade”. Och den tog mig på det sätt han sjöng, med känsla och värme. Han var ingen solist, men en evangelist med värme och innerlighet. Kanske ska jag lägga till ett religiöst ord: Smörjelse, säger Donald, som började skriva en svensk text så fort han hört originalet (melodin är skriven av Jack och Jim Elsie).

– Sedan jobbade jag lite mer på den.

Kören lyder: ”Here they bloom but for a season, soon their beauty is decade. I am going to a city, where the roses never fade.” Just frasen ”never fade” tyckte Donald var knivig att få till på svenska. ”Fade” avser ju vissna, men det passade dåligt i rytmen. Till slut landade han i ”där rosor aldrig dör”.

– Vi gjorde en första inspelning, jag tror att det var live. 1963 kom den på en EP-skiva, minns Donald.

Kommer du ihåg vad du fick för respons då?

– Enorm respons. Folk var väldigt begeistrade. Vilken sång! Jag tror att det också var på det sätt vilket vi sjöng. I bakgrunden hade jag ju hur Allen sjöng den, med hjärta och värme.

Donald minns tydligt ett besök i Oslo där han mötte en äldre dam i församlingen som han besökte.

– ”Har du någon mer EP-skiva med den här sången ’Där rosor aldrig dör’?”, sa hon. ”Du förstår jag har spelat den så oerhört mycket, den är alldeles utsliten så jag måste reservera en ny.”

Visst fick damen köpa en ny skiva och det var hon inte ensam om.

– Det är ungefär den reaktion som många har haft. I en pingstkyrka, jag tror att det var i Nyköping, hade de en intervju med mig på närradio. De sa: ”Vi har faktiskt så många önskningar, alla vill höra ’Där rosor aldrig dör’, så vi säger till dem: ’ Vi har andra sånger också som vi kan spela’. Men folk vill ha den och det är ju roligt. Jag har inte skapat den, men jag har varit med och lanserat det.

Den allra mest spelade versionen är den som Mia Marianne och Per Filip gjorde, men flera andra, däribland dansbandet Vikingarna och finlandssvenske sångaren Hans Martin, har sjungit in "Där rosor aldrig dör".

Sången har till och med varit filmmusik. Den förekommer i både första och andra delen av Colin Nutleys landsbygdsromantiska skildring ”Änglagård”, men Donald tycks helt ovetande när jag nämner det.

– Jag visste inte det. Jag befinner mig inte i händelsernas centrum numera. Jag befinner mig mest utomlands.

Och det klart, bor man i Florida mer än halva året är det kanske inte så lätt att ha koll på alla svenska filmer som kommer, även om de råkar bli kultklassiker.

Vad tror du att det beror på att sången är så älskad?

– Jag tror så här; att språket är så talande när det gäller livet. Rosor är ett vackert namn och en vacker blomma. Men jag måste säga att det där med himlen tror jag att det finns en resonans för hos människor. Någon slags trygghet, någon slags känsla av att ”det är där jag hör hemma”.

Att den handlar om himlen är en trolig förklaring till varför den även blivit en omtyckt begravningssång.

– Det är nog den mest sjungna på begravningar, säger de som sjunger på begravningar. Där har man också sagt att vi har andra sånger. ”För att prästerna börjar bli trötta på den”, sa en sångare.

Även Donald har framfört sin sång på begravningar. Men inte så många gånger.

– Jag har mest sjungit den i väckelsemötena.

Blir du aldrig trött på sjunga den?

– Nej. Jag kan reagera ibland när folk önskar den, men när jag sätter igång så lever jag mig in i den igen.

Du har passerat 80 år och är fortfarande ute och spelar, sjunger och predikar. Vad är det som driver dig?

– Kristi kärlek tvingar oss, säger Paulus. Man har inte ett jobb, man har en kallelse och så länge det fungerar och man är motiverad att nå ut till människor då menar jag att man ska hålla på. Det bästa jag vet är att få sjunga några sånger för människor, framför allt de som inte är kristna, och få ge dem ett gott budskap.

Har du några drömmar kvar?

– Det är många drömmar. Men framför allt skulle jag vilja se människor komma med sina bördor, sina problem, och lägga dem vid Jesu fötter och uppleva hans förvandling. Att få se människor bli lyckliga i Gud. Det är att få det eviga livet. Finns inget större!

Evangelisten har talat.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.