Så kom sången ”Vi vill ge dig ära” till

Eva-Lena Hellmarks namn klingar kanske mer bekant i missionskretsar än i musik­sammanhang, men faktum är att hon har skrivit åtskilliga sånger genom åren. När jag börjar söka henne i hopp om att få till en intervju om hennes mest sjungna sång, visar det sig inte helt enkelt att få kontakt. Med hjälp en en gemensam vän får jag tag på henne och vi kan boka en träff strax före jul. Egentligen har vi en osannolik tur för Eva-Lena och hennes make Billy bor inte i Sverige. Men just de här veckorna befinner de sig i Sverige för att omgruppera mellan en avslutad arbetsperiod på Cypern och sitt nya uppdrag i Greklands huvudstad Aten.

Mission i all ära, men vårt samtal ska fokusera på musiken och det känns särskilt viktigt att reda ut vad sången som vi ska prata om egentligen har för titel. Heter den "Du är stor" eller heter den nånting annat?

– När jag skrev den hade jag inte tänkt ut att den skulle heta någonting. Det har mer blivit att den fått namnet av den första delen av sången som är ”Vi vill ge dig ära”. Kanske är det namnet den är mest känd under. Sedan finns det de som kallar den för ”Du är stor” och det går det med, tycker Eva-Lena Hellmark.

När skrev du den?

– Jag försökte tänka ut det nu när jag visste att vi skulle träffas och jag är inte helt säker på när det var. Det var någon gång i mitten av 1980-talet.

Kommer du ihåg hur den här sången kom till dig?

– Jag har alltid skrivit sånger ända sedan jag var 12–13 år och mest bara suttit hemma och plonkat på pianot. Det har varit en naturlig del av mitt liv skriva låtar. För det mesta var det bara sånger som jag behöll för mig själv. Man visade det för någon annan och så sjöng man den ihop i någon kyrka.

– Men när vi var framme i mitten av 1980-talet började lovsång komma mycket tydligare. Jag tog till mig det, för jag tyckte att det var ett väldigt bra sätt att kommunicera med Gud och att ge uttryck för känslor och tankar.

Under den aktuella tids­perioden hade familjen Hellmark tre små barn och Eva-Lena var hemma med dem under en period.

– Mitt uppe i allt när de lekte så satte jag mig vid pianot och spelade litegrann. Ibland blev det nånting som jag tänkte att ”det här måste jag komma ihåg”. Då gällde det att hitta en papperslapp där jag kunde skriva ner orden som jag kommit på. Det här var precis ett sådant tillfälle.

– Barnen lekte hemma och jag satt där och spelade litegrann och kom på de hör orden och skrev ner dem. Jag tror att det kom till på 20 minuter, en halvtimme max. Sedan hamnade den bland alla andra sånger.

En tid senare skulle Eva-Lena leda lovsång i den lilla församlingen utanför Stockholm som hon och maken tillhörde.

– Jag frågade om jag kunde visa en låt som jag hade gjort och så sjöng jag den. I bänkarna satt någon som gick på en bibelskola och han lärde sig låten och tog med den dit. Så småningom hörde de av sig och frågade om de fick spela in den, på kassettband som det var på den tiden. Sedan tog sången sig ett eget liv, konstaterar Eva-Lena.

Så långt hon minns hade hon ingen speciell känsla för ”Vi vill ge dig ära” som gjorde den till något mer än andra sånger hon skrivit. Den var bara ett uttryck från henne till Gud. Men sången fick bokstavligen vingar.

– Den tog sig utanför Sveriges gränser ganska snabbt och det var inget som jag hade så mycket med att göra. Det var andra som tog med den och översatte den. Fortfarande kan det hända att jag kommer någonstans på de mest egendomliga platser runt om i världen där de plötsligt börjar sjunga den här sången på sitt språk. Och jag får många kommentarer om vad den har betytt för folk.

Hon minns särskilt händelsen i Egypten 2011 i samband med revolutionen i landet. Hon och Billy besökte en ekumenisk gudstjänst med kyrkor från ett stort område som samlades i Cave Church, en grottkyrka i Kairo. Många tusen människor var där och det var mycket bön och lovsång.

– Mitt under gudstjänsten började de sjunga min sång på arabiska. Det var ganska häftigt!

Eva-Lena minns att hon tänkte: ”Att de kan den!”

Du måste ha blivit förvånad?

– Otroligt förvånad. Och så tänkte man: Hur tog den sig hit? Det var en väldigt speciell tidpunkt då, revolutionen pågick och folk var väldigt engagerade, de kristna tog aktiv del i den som hände under den tiden. De bad mycket för sitt land och det var mycket känslor. Och mitt uppe i detta, att min sång fick vara en del i det – det var speciellt.

Fick du inte lust att räcka upp handen och ropa: Hallå, det är jag som har skrivit den!?

– Nej. Snarare satte jag mig ner och tänkte att det är lite väl mäktigt.

Hur många språk har sången översatts till?

– Jag vet inte. Jag får höra om fler språk hela tiden. Ganska snabbt spred den sig i Europa och jag skulle nästan tro att den sjungs på alla de språk som finns där. Men så tog den sig över till USA och det blev ju en större spridningseffekt. De senaste länderna som jag vet att de börjat sjunga den i är olika afrikanska länder, på den indiska kontinenten och i andra asiatiska länder. Japan. Alla rysktalande länder. Det måste vara jättemånga språk, konstaterar Eva-Lena.

Vad heter sången på engelska?

– ”You deserve the glory”. Och det har jag inte hittat på själv.

När sången funnits ett tag gjorde Eva-Lena en egen översättning till engelska och parallellt dök det upp flera olika översättningar som andra gjort. Men så dök Terry MacAlmon upp. En amerikansk lovsångsprofil som hade översatt sången och dessutom spelat in den på skiva i en version som fick stor spridning. Men han visste inte vem som hade skrivit sången från början. Detta skedde runt 2000 någon gång.

– En bekant till oss hade fått nys om inspelningen och han tog kontakt med Terry MacAlmon som i sin tur kontaktade mig. Jag tror att han spelade in den några gånger till och då var mitt namn med.

Eva-Lena har fortsatt att skriva sånger även om det inte blivit lika mycket som förr. Hon betonar att musiken har stor betydelse i hennes liv.

– Musik är ett av mina hjärtespråk. Det är något jag använder väldigt mycket i min relation med Gud. Och jag har varit ganska engagerad i att leda lovsång på de ställen där vi har bott.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.