Samuel Ljungblahd tar fajten mot pessimismen

Från en källarlokal i Hammarby sjöstad i Stockholm strömmar något som låter som gospel, men ändå inte. Kanske gospel-pop.

Det är Samuel Ljungblahd som repar inför konserten han ska ha dagen därpå. Gästartisten Sabina Ddumba är också på plats. Med bestämda steg går hon fram till Samuel, tar honom om båda axlarna och säger:

– När du skrev till mig och frågade om jag ville vara med på den här konserten skrev du: ”Du kanske inte vet vem jag är.” Hallå,­ vad tror du? Jag hade väntat på den dagen hela mitt liv.

Samuel spricker upp i ett förtjust leende.

Om man har kommit i kontakt med gospel de senaste 20 åren är det inte konstigt att man vet vem Samuel Ljungblahd är. Han har sjungit på prinsbröllop, hyllats i "Så ska det låta", spelat i stora kyrkor i USA och inspirerat otaliga svenska församlingar att sjunga gospel.

Jag frågar honom hur det känns att vara hela Sveriges gospelprofil.

– Jag är väldigt glad över det. Det är ett medvetet val att syssla med gospel. Många sa att jag kanske skulle satsa på annat, men det är det här jag gör, det här är min tro och sättet jag utövar den på.

Läs även: Daniel Wistrand: Det våras för gospeln

Samtidigt är det ganska ensamt på den svenska gospelscenen, medger Ljungblahd. Och publiken blir bara äldre. På fredagens konsert är det inte ivriga tonåringar som står längst fram vid scenen utan ett betydligt äldre klientel. En kvinna bredvid mig berättar att hon har artros och funderar på om hon kommer orka stå under konsertens tre timmar.

– Att plocka in Sabina Ddumba är ett sätt att locka en yngre publik. Och på min nya skiva har jag också försökt göra något nytt. Jag har tagit elementen från gospeln som jag älskar – texterna och att det ska vara lätt att sjunga med, men klätt dem i en ny musikalisk dräkt. Så den nya skivan är en hybrid, gospel som möter en mer radiovänlig pop, berättar Samuel Ljungblahd.

– Sedan vill jag ju inte att folk ska tro att jag har kris och tror att jag är Marcus och Martinus, lägger han till med ett leende. Jag är ju trots allt snart 42.

Samuel Ljungblahd återkommer några gånger till sin ålder, till att han som medelålders trebarnpappa har ett annat utgångsläge än vad han hade som 20-åring. Med åldern kommer en viss integritet, menar han.

– När jag började, ja det var ju jättelängensen… fy… då ville jag göra en neo-soul, en Erykah Badu-grej, hiphopinfluerat, jättecoolt. Men jag kom till en punkt när jag insåg, ”vänta nu, de sånger jag skriver är ju gospel”. Jag är mer folklig än creddig, mer ”Allsång på Skansen” än ”P3 Guld.”

– I allt jag gör har jag utgått från om det känns bra i magen och jag har insett att jag trivs väldigt bra i kyrkan. Och samtidigt som det är mitt val att syssla med gospel tror jag att det finns en gudomlig ledning i det.

Läs mer: Hundratals sjungande "tweens" intog Stockholms kyrkor

Samuel Ljungblahd värjer sig lite för att prata i kristna termer, lägger in brasklappar om att det kan låta väldigt fromt, men säger sedan att han har ett "evangelisthjärta".

– Så har det alltid varit. Jag älskar Gud och älskar män­niskor, jag gillar inte att vara stillastående. Det kanske är därför det inte riktigt är min grej att sitta i studion. Jag gillar att möta människor, det är då ”the magic happens” säger han och gnuggar fingrarna mot varandra i en illustrerande gest.

– Samtidigt är det väldigt mycket Samuel Ljungblahd i det jag gör. Mycket Gud, men också mycket jag. Ena stunden kan jag säga att jag vill göra Guds rike känt för att i nästa fråga om jag blev bra på bild.

– Men i allt jag gör strävar jag ändå efter ödmjukhet.

Hur behåller man ödmjukheten när man blir så upphöjd?

– Jag har en bra story om det. Efter att jag varit headline på en festival i Norge där 4 000 tonåringar skrek mitt namn var jag hög på livet, hög på mig själv. Dagen efter ringde jag till pappa och hade precis börjat berätta om den enorma feedback jag fått när han avbryter och säger ”Du, när kommer du till fjällen? Vi håller på med vägen och vi är en dumperförare kort, kan du komma? Och sen, ja, hur gick det i går?”

– Så då är man tillbaka i verkligheten. Och för min familj och församling är jag ju inte främst artist. I kyrkan är jag fortfarande ”Kents och Majkens son”.

Fötterna är stadigt rotade i Umeå där Samuel Ljungblahd är uppvuxen och numera bor med sin egen familj. Frälsningsarmén är fortfarande hans andliga hem. Uppväxten var trygg och han skämtar om att han därför aldrig skulle kunna vara med i tv-programmet "Så mycket bättre".

– Vad skulle jag säga liksom? Uppvuxen i en trygg och kärleksfull familj, medlem i en underbar församling, säger han med överdriven norrländska.

Läs mer: Det finns mer under ytan i ”Så mycket bättre”

Har du varit igenom tuffa perioder i ditt liv också?

– Jo, det har jag. Livskriser, familjekriser och så. Senast för några dagar sedan firade vi att det var åtta år sedan min dotter opererades för hjärtfel. Hon hade tre hjärtfel när hon föddes. Det var en fruktansvärd tid. En del frågar mig hur det var att ha en tro under den perioden, men om det är någon gång jag kunde tro var det då. Utan Gud hade allt känts avgrundsdjupt. Nu hade jag i alla fall någon att vara arg på, någon att skrika på. Det mörkaste blev ljust.

– Och när jag tänker på kriser hamnar de sällan i första rummet. Jag städar bort dem ganska fort och är lösningsfokuserad.

– I den här branschen ska man helst tycka att livet är lite halvjobbigt, men jag tycker att livet är fantastiskt. Jag har familj och barn, jobbar med det jag älskar. Jag har inte så mycket problem, jag skrattar och är glad, glaset är halvfullt.

Samuel Ljungblahds glädje är självklar och jag märker hur den gör mig lite misstänksam. Kan man vara så glad? Omedvetet försöker jag vaska fram något som inte fullt är så glatt, men får kapitulera. Samuel Ljungblahd är ett levande bevis på att det går att ha en alltigenom positiv livsinställning. Han förklarar:

– Jag skulle kunna gräva ner mig och tänka: Allt är skit. Jag är ju svensk så vi vill du att jag ska plocka fram tio dåliga saker med mig själv är det inga problem. Men jag har valt att fajtas mot det där.

Tillbaka inne i replokalen småsnackar Samuel med bandet, skämtar och sprider god stämning. Han gillar att få folk att må bra, vilket märks.

Trots att det bara är ett dygn kvar till konserten är han avslappnad. Kanske har det med det där evangelisthjärtat att göra.

– Gospeln inte är en musikstil utan ett sätt att tillbe. När jag står på scen känner jag mig inte främst som artist utan som en ledare i ett kyrkorum.

Alla som har varit på en konsert med Samuel Ljungblahd kan nog förstå vad han menar.

Läs också: Perfekt blandning mellan show och evangelium

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.