Silence tacklar frågan om martyrskap och Guds tystnad

”Silence”

Regi: Martin Scorsese

I rollerna: Andrew Garfield, Liam Neeson, Adam Driver

Längd: 2 tim 41 min

Åldersgräns: 15 år

Betyg: 5 av 5

Martin Scorseses passionsprojekt Silence, som han började jobba med för 30 år sedan, har till slut nått biograferna. Lika mycket som filmen är en inblick i trons och kallelsens konsekvenser är det en berättelse om Scorsese själv, som i flera intervjuer inför filmens premiär berättat om hur processen med att producera Silence hjälpt honom i hans andliga utveckling. Även huvudskådespelaren Andrew Garfield har uttryckt hur han blivit djupt berörd på ett andligt plan av arbetet med filmen. För både Garfield och motspelaren Adam Driver föregicks filminspelningarna av en vecka i tyst retreat.

Vad är det då med filmen som gör att den skär så djupt in i hjärtat på både regissör och skådespelare? Mycket handlar om själva berättelsen. Silence är baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Shusaku Endo och handlar om de två jesuitprästerna Sebastião Rodrigues och Salvatore Garupe, spelade av Garfield och Driver, som på 1600-talet åker till Japan för att hitta deras försvunne mentor Fader Ferreira (Liam Neeson).

De vill fortsätta att sprida evangeliet om Jesus Kristus i landet i vilket Ferreira sägs ha avsagt sig sin tro och nu lever som lokalbefolkningen. På plats i Japan möter de dock en grotesk förföljelse av de som kallar sig kristna. En förföljelse som ofta slutar med döden.

Apostasi, avfall från tron, är ett centralt begrepp i filmen, men den kanske allra tydligaste frågan handlar om martyrskap. Huvudpersonerna får vid flera tillfällen chansen att avsäga sig sin tro offentligt för att statuera ett exempel – ofta med konsekvensen att någon oskyldig japansk efterföljare dödas då de vägrar att trampa på bilden av Jesus (den apostasi-ritual som används på ett enkelt men effektfullt sätt).

Visuellt är Silence en oerhört vacker film. Den gör även skäl för sitt namn, då Scorsese inte är rädd att låta miljöerna och händelserna tala för sig själva utan bakgrundsmusik, som dirigerar hur tittaren ska känna. Han skriver inte bio­besökaren på näsan vilket är en stor styrka i filmen – möjligheten till egna tolkningar.

De sista 30 minuterna av filmen är också de mest minnesvärda, där den fängslade Rodrigues lidande och hans möte med mentorn Ferreira gestaltas oerhört känslosamt av Adam Garfield. Till slut står prästen inför valet om det fortfarande är värt att offentligt hålla fast vid sin egen över­tygelse när så många oskyldiga människor får lida av det – eller om han helt enkelt måste av­säga sig sin tro.

Rodrigues val har lett till diskussioner efteråt. Gjorde han rätt eller fel? Och kanske är detta en av filmens viktigaste funktioner. Silence leder till samtal kring frågor som många av oss nutidsmänniskor sällan ställts inför.

Lika mycket som arbetet med Silence varit en andlig resa för Scorsese, lika mycket sätter den tittaren i rörelse. För mig personligen är det första gången jag sitter helt mållös kvar i biosalongen efter filmens slut. När jag reser mig upplever jag att de knappa tre timmarna faktiskt stärkt min egen tro. Och det är väl någonstans det bästa betyget en film kan få.