Kultur
Smärtsam familjeskildring
När det står klart att baptistpastorns son är homosexuell skickas han på omskolningsläger för att komma på rätta vägar. Ingenting blir som föräldrarna hoppas.
Filmen "Boy erased" bygger på Garrard Conleys självbiografiska bok från 2016 med samma namn. I filmen heter han Jared och gestaltas av Lucas Hedges. Hans pappa Marshall Eamons (Russel Crowe) är baptistpredikant och driver en framgångsrik bilfirma, mamma Nancy Eamons (Nicole Kidman) är hårfrisörska och lojal hustru. Jared förstår tidigt att han är attraherad av män, men inser också hur laddat detta är i familjens kyrkliga kontext.
Handlingen byggs kring tre olika händelsekedjor – spänningarna som uppstår i familjen när Jared berättar om sina känslor, hans inre brottningskamp och den moraliska omskolning som utspelar sig på det så kallade räddningsprogrammet dit han skickats.
I Jareds inre passerar tidigare upplevelser revy. Framför allt den natt när Henry, hans kristna studiekompis på college, försöker våldta honom. Efteråt sjunker den hulkande Henry ångerfullt ihop på golvet. Kring högra handleden skymtar hans "What Would Jesus Do"-armband.
Mest tid ägnar regissören Joel Edgerton, som också gestaltar chefsterapeuten Victor Sykes, åt att skildra vad som händer innanför de låsta dörrarna på korrigeringsanstalten där vilsna tonårspojkar och -flickor under rigoröst kontrollerade former ska få hjälp att hitta en heterosexuell könsidentitet. Förlagan till inrättningen hette från början Love in action (numera Restoration path) och startades 1973 i Kalifornien. Någon liknande organisation har mig veterligen aldrig funnits i Sverige.
Filmen är varken hånfull eller tendentiös men det finns mycket som känns främmande om man skulle försöka sätta in det i en svensk kristen kontext. I Sverige är det i den teologiska debatten som de inomkyrkliga spänningarna i homosexfrågan blir tydligast. Men "Boy erased" tar inte upp den tråden, utan den teologiska reflektionen kring bibelordet lyser med sin frånvaro.
Det som gör filmen relevant för en svensk publik är däremot dess förmåga att skildra vad som händer när grundläggande värderingar krockar. Och jag tänker att detta är ett dilemma som väcker igenkänning, i synnerhet bland människor som lever i en konservativ kristen miljö. Trots filmens smärtsamma skildring av moralkorrigeringar är det just händelserna i familjen som gör mig mest illa berörd.
– Vi förstår inte hur du ska kunna bo här under vårt tak, gå i kyrkan och jobba på bilfirman, om du samtidigt vänder dig mot fundamentet i vår tro, deklarerar Jareds pappa.
Det underliggande budskapet är: Ändra dig eller försvinn ur min åsyn! Jareds mamma tiger och samtycker, fast visar ju längre filmen lider allt mer förstående för sonens dilemma. Men hur kan det ens vara en fråga huruvida man ska öppna famnen för sina barn, även om man tycker fundamentalt olika?
För filmens pastor Eamons är vägvalet inte självklart. Hans agerande andas både prestige och rädsla och det är först i slutscenen som han blottar en liten bit av det fadershjärta som man förgäves spanat efter under hela filmen. Han har insett att Jared är och förblir gay och inte kommer att ändra sig.
Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.
