Smärtsam men viktig granskning av missförhållanden inom Hillsong

I en ny dokumentär om Hillsong Church skärskådas kulturen som fått flera av deras ledare på fall. Dagens Malina Abrahamsson tycker att A Megachurch Exposed ställer viktiga frågor om skillnaden mellan kyrka och företag.

I dokumentären A Megachurch Exposed, som nu sänds på Discovery+, vägrar den tidigare Hillsong-medlemmen Craig Carson att kalla Hillsong för en kyrka. “Det är ett företagsimperium och Brian Houston är dess vd”, slår han fast gång på gång.

Och visst verkar han ha en poäng. Enligt dokumentären har Hillsong 44 aktiebolag registrerade enbart i USA och deras musikbolag omsätter varje år 100 miljoner dollar. Dessutom är den toppstyrda ledarstrukturen onekligen företagslik.

Till skillnad från den tendentiösa dokumentären Gud blir viral som också skildrar Hillsong Church, har A Megachurch Exposed en mer seriös ingång där man kontextualiserar och skapar djupare förståelse för hur Hillsong har blivit vad det är i dag.

Insatta journalister och tidigare Hillsong-medlemmar uttrycker sig – med några undantag – sakligt och trovärdigt. Däremot intervjuas ingen i ledningsposition. Flera av dem har fått frågan, men avböjt.

När dokumentären spelades in, hade Brian Houston ännu inte avgått från sin post som senior pastor och det var ännu inte känt att han haft problem med alkohol och betett sig olämpligt mot kvinnor. I stället ligger fokus på hans ledarskap och turerna kring hans pappas pedofilskandal.

Brian och hans fru Bobbie blev pastorer i Hillsong 1983. Från början var församlingen en avknoppning från Brians pappa Frank Houstons pingstförsamling i Sydney. Genom sin lovsångsmusik fick Hillsong ett globalt genomslag och har i dag församlingar i 30 länder.

Expansion verkar ha varit planen från allra första början. Inspirerad av modellen “The Seven Mountain Mandate” som säger att kristna ska ta sig in i – och dominera – alla samhällets sfärer, har Brian Houston predikat en sorts inflytelseteologi där ständig tillväxt är ett tecken på Guds favör, berättar journalisten Elle Hardy.

I A Megachurch Exposed kallar hon Brian Houston för en andlig entreprenör som lyckats med det han föresatt sig: att bygga en global, attraktiv kyrka som passar den moderna människan. Men kulturen han skapat, verkar ha ätit upp honom själv. Till slut handlade allt om att bibehålla kontroll, se till att strukturerna var intakta, att maskineriet fungerade, menar Hardy.

Men även Brian Houston måste väl ha drivits av en kärlek till Gud? Annars kunde han väl bara ha blivit företagsledare i stället för att leda Hillsong?

En enda gång i dokumentären nämner någon att Hillsong i grunden bygger på en vilja att sprida evangeliet. Det hade varit hedersamt att också lyfta fram de människor som blivit välsignade av Hillsong. Vittnesbörden om att människor genom deras arbete har funnit Gud, hittat en gemenskap och fått ett syfte med sina liv, är många. Och genom alla år verkar Hillsong aldrig ha kompromissat med budskapet om Jesus.

Däremot måste man kunna ifrågasätta deras metoder. Alla mål helgar inte medlen och det är lätt att motiv grumlas med tiden. Genom kyrkohistorien har det gång på gång visat sig att till synes starka ledare har överskattat sin egen motståndskraft. Berömmelse föder begär och i en kultur där man som ledare sätts på piedestal, riskerar fallet att bli högt.

Förutom att beskriva Brian Houston fokuserar dokumentären på den tidigare New York-pastorn Carl Lenz, som fick sparken efter att han erkänt att han varit otrogen mot sin fru. Detta blev extra magstarkt då Lentz gjort sig känd för att predika ett strikt renhetsideal och lägga ok på unga kristna som haft sex före äktenskapet.

När Lentz först blev pastor i Hillsong fick han snabbt stjärnstatus. I A Megachurch Exposed upprepar tidigare medlemmar hur karismatisk han var och en kvinna beskriver: “Sättet han såg på mig fick mig att känna: Jag följer den här killen varsomhelst”.

Enligt dokumentären var det vida känt att Carl Lentz levde ett utsvävande liv. Han gillade att dricka tequila med kändisar, visa sig i bar överkropp, köpa lyxprodukter (med kyrkans kreditkort). Ändå verkar ingen ha larmat om hans opassande beteende. Varför?

Svaret som dokumentären ger är: Han drog folk! Hillsong New York var en av Hillsongs mest framgångsrika kyrkor. Den genererade stora pengar och stärkte Hillsongs varumärke som “cool”.

Och det är här företagstänkandet kommer in igen.

Ett företags främsta drivkraft är tillväxt. När kyrkor tillämpar denna typ av logik är risken stor att man ger “konsumenterna”, alltså kyrkobesökarna, det som de vill ha och därmed mörkar allt som kan skada kyrkans varumärke.

I dokumentären vittnar flera tidigare medlemmar om olika slags övertramp. Det handlar om anställda som antastat volontärer sexuellt, om studenter på Hillsong College som fått lämna integritetskränkande uppgifter som sedan använts emot dem, och om utnyttjande av arbetskraft. Berättelserna är smärtsamma. Diskrepansen mellan ledarnas tro och liv uppenbar.

Det som dokumentären visar är tillräckligt för att mana till eftertanke. Ska vi ens tänka på kyrkan som ett varumärke? Bör vi hämta inspiration från företagsvärlden när vi bygger församlingar? På vilket sätt korrumperar pengar och makt och hur kan vi förhålla oss till det?

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.