Söndagsskolan präglade världskonstnären Jan Håfström

Från sitt femte till sitt tolfte levnadsår bodde Jan Håfström i Örebro och gick i Immanuelskyrkans söndagsskola. 70 år senare kallar han den "enastående". Sandlådans flyttbara masonitfigurer manade fram suggestiva moraliska berättelser som gav intryck av att det var här "sanningen pågick". "Det var allvar och mening, det var stor dramatik, våld och död." Citaten är tagna ur den "Familjejournal" som åtföljer utställningen. "Barnet i tornet" är för övrigt en välfunnen titel till exponeringen av barnets bilder, uthällda ur mammas koffert med sparade barnteckningar. Det är både överraskande, provocerande och avväpnande att närma sig ett av det moderna Sveriges främsta konstnärskap och finna sig stå mitt i väckelse­historien – och samtidigt mitt i Vasaborgen i det merkantila Örebro, frikyrkans stamort i Sverige.

Håfström har ställt ut på de platser som räknas till de främsta i Sverige och världen. En del av verken som nu permanent ställs ut på Örebro slott har länge hängt i hans ateljé.

Som en sorts tolkningsnyckel till tornrummets mumier, dödskallar och serierutor breder konstnären ut ett generöst urval av sin barndoms teckningar i utställningens första rum. Vi får följa hur barnet tog till sig och sammanfattade Bibelns och serietidningarnas berättelser i egna bilder. Under hela sitt konstnärsliv har han sedan lagt en sorts pussel med egna och andras bilder.

I tornrummet bredvid finns ett krossat pansarglas vars skärvor bildar en kartbild av en ursprunglig helhet som nu för alltid gått förlorad. Konstnären talar om ”Ett slags sorgearbete. Något har tagits ifrån en – oklart vad”.

”Vem vet när det ovetbara tar gestalt”, undrar han.

Verken i tornrummet kan läsas som uttryck för ett konstnärskap som väntar på att det ovetbara ska manifestera sig, något som finns där som en ständigt undanglidande aning.

Jag ringer upp Jan Håfström. Det visar sig att hans pappa var pingstvän och kände Sven Lidman och Lewi Pethrus personligen.

– I pappas vokabulär fanns den andra världen, den där man fortsätter att leva. Korsfästelsen var blodig och fysisk – men tillfällig.

Jan Håfström ser paralleller mellan Jesu förkunnelse och konstnärskapet. Som att konstnären med fysiska medel gestaltar något osynligt.

– Söndagsskollärarna visade mig hur det materiella var oupplösligt förenat med det andliga.

Det blev avgörande för Håfströms livsverk.

– Konstnärer har i alla tider försökt gestalta något som inte har gestalt. Färgen ligger där på duken, det är fysiskt, men vad den ska gestalta ...?

Själv ser han barnatron som en utgångspunkt som han aldrig förlorat, även om den inte tar sig uttryck i ett religiöst liv med morgon- och aftonböner och sådant.

– Men konstnärskapet är en sorts förkunnelse, jag har en liten församling som förstår vad jag håller på med. Det är en väg man går.

Så kan Mr Walker med Jesuscitatet ”Jag är vägen, sanningen och livet” vara ett drastiskt sätt att koppla ihop serievärlden och masskulturen med sandlådans bibelvärld. Ett sätt att få publiken att stanna upp. Jesus var precis som Mr Walker en kraftfull man, stark och karismatisk. Han körde ut månglarna ur templet.

– Mitt uppdrag som konstnär är att skänka tröst, säger han, och bejakar genast att han är en sorts missionär, en kollega till barndomens granne, missionär Henning Karlsson, som han presenterar i utställningens ”Familjejournal”.

I en intervju presenterar han sig som "En tom tavla som verkligheten klottrat på. Till slut har det blivit så pass mycket text att jag förstår en del."

När jag ber honom sammanfatta vad det är han förstått tar han sats och börjar om flera gånger.

– Det är svårt att tala om. Det man själv ser i hantverket. Det man tror är ett misslyckande...

Det är enkelt och komplicerat – samtidigt.

– Det ligger en tröst i att Jesus kan påstå sig vara Vägen, fortsätter han. När man överlämnar sig åt den förkunnelsen...

Han tar sats igen:

– Det är inspirerande hur Jesus under sin vandring på jorden genomförde sitt uppdrag, att han var så övertygande och stark i sin förkunnelse.

Han dröjer sig kvar hos evangeliernas Jesus.

– När han sedan togs om hand av Paulus och den katolska kyrkan satte de ihop en helt annan figur, det blev ett babelstorn som överbyggnad. Jag försöker greppa den historiske Jesus.

Med utställningen vill han skapa en plats där man, helst ensam, ska känna att man "stigit in i en grav", en plats vid sidan om tiden där man fått kontakt med de där motiven.

Så avslutar han med ett tack till de söndagsskollärare som introducerade honom till de där berättelserna.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.