Stand up och musikaliska insikter när festivalen gick in för landning

Efter fredagens enorma urladdning där de verkligt starka upplevelserna avlöste varandra kändes det som att Gullbrannafestivalen gick ner på någon slags sparlåga den sista konsertdagen. Fortfarande alstrades ljus och värme, men utan att det brände till i själen. Starkaste upplevelsen var faktiskt inte musiken, utan Jonas Helgessons helt makalösa stand up-föreställning som kastade publiken mellan gapskratt och överraskande insikter.

GULLBRANNA. Självklart var inte lördagens artister sämre på att leverera, men de där enorma förväntningarna som Lauren Daigles och Charlotte Höglunds namn orsakade fanns inte hos publiken. Tillströmningen av folk spillde dock över på lördagens spelningar och de flesta tillställningar, även mer smala artister som det experimentella jazzgänget Daniel Karlsson Trio, samlade en stor skara lyssnare. När man ser sådant är det lätt att förstå att många artister gärna spelar på Gullbrannafestivalen, något som Samuel Ljungblahd gav uttryck för när han bjöd ett välfylld Skeppet på en av de bästa spelningar han gjort på den här scenen.

– Gullbrannafestivalen är den bästa festival jag vet. Den har betytt så otroligt mycket för mig, utbrast Samuel Ljungblahd.

– Jag blir så otroligt glad i hjärtat när jag går runt här och lyssnar på både gamla och unga musiker som presenterar sina egna låtar. Så fortsätt att skriva musik. Vi behöver mer egenskriven musik. Kom igen!

Många sånger från kommande skivan

Trots att han gör det svårt för sig och spelar mestadels nytt material, så vinner han publikens hjärta. På ett sätt fanns ju kärleken där redan från början, men då är en artists utmaning alltid att motsvara eller helst överträffa förväntningarna. Samuel Ljungblahd jobbar hårt för det denna kväll och till sin hjälp har han ett strålande band inklusive köruppbackning av Emmy och Ella Lindéh samt deras mamma Linda Börud Lindéh. Snacka om sväng! Ljungblahd triggas pianisten Jonathan Waldenfrid till att makalöst solo, han dansar med trummisen och driver med sig själv.

Snart släpper Samuel Ljungblahd ännu en skiva. Vi bjuds på första singeln, I Made It Out, som redan finns ute och han passar på att slå ett slag för plattan.

– Om inte min publik i kyrkan köper den, vem sjutton ska då köpa den? frågar han retoriskt och sätter fingret på det som alla artister nuförtiden kämpar med. svårigheten att kunna leva på sin musik.

Helgessons tre levnadsråd

Lördagen startade med en föreläsning där författaren Jonas Helgesson formligen drabbade sin publik. Jag har hört Jonas uppträda många gånger, men aldrig med en sådan självklarhet. Hans komiska tajming var … ja, den var helt otrolig. Och alldeles bortsett från att han är en lysande stå upp-artist så har han ärende som är i högsta grad angeläget. Hans vardagsliknelser är både träffsäkra och originella och hans avslutande levnadsråd var något som många säkert tar med sig hem:

– Att hitta glädjen i det ofärdiga.

– Att söka gemenskap – livet är en lagsport, det är bäst när man gör det tillsammans.

– Att inse att den miljö du befinner dig i kommer att påverka ditt liv.

Lördagens största publikattraktion var annars Electric Banana Band som gästade GF för tredje gången. Ett klockrent inslag för alla barnfamiljer och roligt för alla oss som var unga när det begav sig. Det var bäddat för allsång, även om det rent innehållsmässigt var i stort sett samma som de två tidigare gångerna.

Leeland hyllade svensk musik

Ett mer långväga återbesök stod de amerikanska lovsångsrockarna Leeland för. Att de var efterlängtade märktes direkt på publiken och sångaren Leeland Mooring försäkrade att de också hade längtat.

– Sverige har de bästa melodierna, smickrade Leeland Morgan och sa att ”nu ska vi lovsjunga tillsammans”.

Hans band firar tjugoårsjubileum i år och har hunnit skaffa sig en ansenlig låtkatalog. För den som älskar mer rockbaserad lovsång är Leeland mumma.

Apropå rock fick Jon Peterson och Folk fart på publiken rejält i Bryggan under sen eftermiddag. Folk är ett sådant där band som ligger och slumrar och sedan poppar upp ibland och tack vare att Jon Peterson de senaste åren börjat sprudla som låtskrivare finns en hel del färskt material att ta av. Skicklige gitarristen Jon Peterson dök även upp i andra konstellationer, bland annat som kompgitarrist till Py Bäckman som gjorde en finstämd och mycket uppskattad spelning i kyrkan på fredagskvällen. Och tänk att hon fortfarande sätter de höga tonerna på sin fina psalm Stad i ljus som hon avslutade med. Jon är för övrigt en av de där artisterna som delvis fostrats på GF.

Generationsöverskridande

Tretton år efter sin Gullbrannadebut dök svängiga livebandet Hansam upp igen. Det var åttonde gången här och det är tydligt att många kan texterna och sjunger med, Det blev en svettig dansstämning i publikhavet i Bryggan.

Några inslag befäste Gullbrannafestivalens ambitioner att vara en festival för alla generationer. Småländska gruppen Tillsammans har profilerat sig med att sjunga gamla väckelsesånger i moderniserad tappning. De överrumplar publiken med att framföra O sällhet stor i rocktappning med gitarrsolo och allt. Vi får oss också en historia om 1800-talspsalmisten Oskar Ahnfeldts möte med dåvarande kungen till livs och med den sången Vem klappar som han skrev tillsammans med Lina Sandell.

Sista festivalinslaget för min del blir singer-songwritern Bosse Göransson som var tillbaka i kyrkan på GF. Han skriver texter på ett finurligt, vardagsfilosofiskt sätt som kan sätta igång nya funderingar. Den här gången fastnar jag speciellt för Vi har inget hus vid havet, en sång som manar till förnöjsamhet och se till att glädjas åt det man har.

Tankar som rimmar väl med Jonas Helgessons slagkraftiga föreställning. Det kändes som en värdig landningsbana för tankarna denna den 24:e Gullbrannafestivalen.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.