Starkt porträtt av Maria

Pia Johansson är klädd i stor morgonrock när hon gör entré på Stadsteatern som Jesu moder. Morgonrocken flaxar hit och dit på samma vilda och yviga sätt som de känslor som oavbrutet strömmar genom Maria – och det är starka känslor. Vrede, förtvivlan, uppgivenhet, sorg.

Irländaren Colm Toibins pjäs bygger på en bok med samma namn som pjäsen. I dramaform har den bland annat spelats på Broadway, och blivit prisbelönt.

Det kan vara värt att veta att Toibin växte upp som katolik, men inte är troende i dag. Hans farfar var aktiv i IRA och fängslades under tiden när Irland ödelades av krig och våld. Jag tänker att en del av pjäsens tankegods ger associationer till unga män världen över som tar till våld och som ger sitt liv för den goda saken.

Maria i pjäsen ser dock ingen god sak i det Jesus och hans lärjungar sysslar med. Hon ser unga fanatiska män. Hon orkar inte lyssna på dessa "följeslagare". Hon ser en ung pojke – den son hon inte klarar att säga namnet på – som blir deras ledare. Han, hennes son, har märkliga krafter, det förstår hon. Men hon förstår också att detta är farligt för honom. Därför försöker hon vid ett tillfälle stoppa honom, men han knuffar undan henne: "Kvinna, vad har jag med dig att göra?"

I "Marias testamente" får vi evangelietexten berättad i realtid, och utifrån en kvinnas syn. Oftast följer ändå texten evangeliernas berättelser. Vi känner igen de underverk det berättas om, och även de händelser som ledde fram till korsfästelsen.

Det är en stark text och en stark föreställning, ibland är den också mycket smärtsam. Pia Johansson gör ett storartat arbete i att hålla uppe tempo och engagemang i denna timslånga monolog. Det är svårt att värja sig mot Marias förtvivlan. Den kan vi alla känna igen som smärtan en mor känner när hennes barn är, som Maria säger, oskyddat. Eller som smärtan när livet inte går att stoppa, när vi mister någon eller något och upplever att vi inte kan göra ett enda dugg för att förhindra vad som ska ske.

Det som möjligen är en svaghet i texten är att den ligger för tätt intill evangelietexterna, tycker jag. Det är när Toibin vågar släppa evangeliet lite ur sikte som det blir som mest intressant. Då blir också Marias eget perspektiv mer synligt. När Maria stilla och sorgset konstaterar att hon lät sin son dö ensam vänder sig också texten rakt mot oss i publiken. Maria säger: "jag gjorde ingenting. Ingenting". Hur många av oss ser lidande människor, barn som far illa, flyktingar som gråter – och gör ingenting?

En annan stark scen är när Maria pratar om sin dröm där sonen kommer tillbaka upp ur en källa som springer rakt ur marken. Drömmen är så vacker och så skir att den dröjer sig kvar som en outsägligt vacker bild långt efter att man lämnat teatern.

Detta är bilder vi inte sett förut. De är – förstås – sprungna ur Toibins tankar. Men det är när evangeliet tar vägen genom våra egna sinnen, tankar och erfarenheter som det får krafter.

"Marias testamente" har inte ett fromt slut. Det är logiskt i en text som aldrig ger frikort till att använda våld, ens om det skulle kunna göra världen bättre i slutändan.

För katoliken Pia Johansson har det säkert varit en utmaning att ta sig an denna annorlunda Mariaskildring. Men texten ger, mitt i sin envisa hållning, ny bredd och nytt djup åt porträttet av den människa som vi gott skulle kunna ägna mer tid och intresse åt än att bara förstrött placera henne intill krubban.

Vi är vana att se Jesu mor som en ljuv och blid gestalt. I ”Marias testamente” möter vi istället en kvinna som ger uttryck för sin sorg, sin förtvivlan och sin vrede.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.