Kultur
The last inhabitant svårtillgänglig för svensk publik
Dagens recensent har sett filmen The last inhabitant. ”Den är på många sätt svårbegriplig och mycket av symboliken förblir dold för en svensk publik. Samtidigt finns också här ett ärende om fred och vänskap som trotsar etnicitet, religion och andra yttre barriärer.”
"The lastinhabitant"
Regi: Jivan Avetisyan
I rollerna: Anne Bedian,DimitraChatoupi,BabkenChobanyan
Längd: 1 tim 22 min
För något halvår sedan sa ekonomen Kjell A. Nordström i ett uppmärksammat uttalande, att svensk landsbygd snart kommer att ligga helt öde. Där kommer man bara att finna "tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar".
Uttalandet kommer för mig när jag ser den armeniska filmen ”The last inhabitant”. Inte för att de medverkande är knäppgökar eller alkoholister. Men för att bilden av ett öde land, befolkat endast av två åldringar, en svårt psykiskt sjuk ung kvinna, och en handfull barn, ändå påminner om den dystra profetian för svensk landsbygd.
I filmen är det dock inte arbetslöshet eller urbanisering som har gjort att folk flyttat. Vi befinner oss i Guyrjevan, en ort i området Nagorno-Karabach. Det är ett område som Azerbadjan – med i huvudsak muslimsk befolkning – och Armenien, som är kristet, har stridit om under lång tid.
I Guyrjevan har civilbefolkningen flytt undan de strider som eskalerar. Kvar finns kristne Abgar. I ett sönderfallande hus omgivet av krypskyttar och utsatt för helikopterbeskjutning väntar han på att återfinna sin dotter Yurga. Han dricker te med grannen Ibrahim, som är muslim.
En dag kommer Ibrahim till Abgar med Yurga, som han hittat på ett mentalsjukhus. Men lyckan grusas när en soldat tar sig in i huset och attackerar Yurga. Tillsammans försöker de båda gamla männen nu fly tillsammans med den unga kvinnan.
Den yttre handlingen i filmen är inte särskilt komplicerad. Ändå är det i många stycken en ganska svårbegriplig film, som tyvärr har svårt att kommunicera med svensk publik. Jag tror att det beror på att mycket av symboliken förblir dold för alla som inte har tillräckligt mycket kunskap om området eller om de konflikter som går tillbaka hundratals år i tiden.
Dock anar man att filmarens ärende står att finna i den solidaritet och värme som spirar mellan de två grannarna. De har olika religion, men ändå delar de måltider och flyktplaner. De hjälper varandra mot de soldater/bygangsters/terrorister – vi vet faktiskt inte riktigt vem som är vad – som attackerar. De tar tillsammans hand om Yurga, dottern som visar sig vara adopterad av Abgar. Hon är dotter till en litauisk kvinna som en gång räddade Abgars liv, vars dotter han sedan tagit hand om.
"The last inhabitant" är en sorgsen film, vackert och långsamt filmad. Den är en appell för fred och för en mellanmänsklig kärlek som kan spira alldeles oavhängigt av blodsband, härkomst och religion.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
