Kultur
The Promise: Ögonöppnare om folkmordet på armenier
När historiska filmer är som bäst, kan de fungera som ögonöppnare och lära oss mer om historiska skeenden. ”The Promise” är en sådan film. Det är en gripande film om det folkmord på armenier som än i dag inte erkänns av alla länder.
Manus: Terry George Robin Swicord
Regi: Terry George
I rollerna: Oscar Isaac Charlotte Le Bon Christian Bale
Längd: 2 tim 14 min
Åldersgräns: 15 år
Svensk premiär: 19 maj
Vi befinner oss i ottomanska riket runt 1910, och presenteras för den unge Michael. Han är en ambitiös men fattig apotekarson från en liten bergsby, som drömmer om att studera till läkare. Med hjälp av en hemgift från sin blivande fru tar han sig till Konstantinopel (i dag Instanbul) för att studera.
Livet i Konstantinopel är helt annorlunda än det byliv han hittills varit en del av. Han får bo hos sin armeniske farbror, en förmögen man, och dras med i ett societetsliv som innebär fester, teater, dans och nöjen. Han möter också den förföriskt vackra Ana, dotter till en känd violinist och privatlärare hos farbrodern.
Ljuv musik uppstår – men Ana har redan en pojkvän, den framgångsrike amerikanske journalisten Chris. Och Michael har gett ett löfte till sin trolovade hemma i byn att återvända som färdig läkare och gifta sig med henne.
Från en dag till nästa slås dock allas förhoppningar och drömmar sönder. Folkhopar drar plötsligt genom staden och skriker "förrädare!", "hundar!" om armenier, de slår sönder armeniska butiker och mördar innehavarna – och de som överlever fängslas av myndigheterna i det nu sönderfallande ottomanska riket.
I filmen skildras skeendet som plötsligt, oväntat, något flammar upp utan att någon av huvudpersonerna kunnat ana tecken på att en förföljelse var att vänta. Men just det snabba i förloppet som föregår ett folkmord har bevittnats i andra sammanhang, till exempel gällde detta i hög grad folkmordet i Rwanda, som skildrats på film ("Hotel Rwanda") av samme regissör som nu ger en bild av folkmordet på armenier.
Från ena dagen till nästa hotas en hel grupp i befolkningen inte bara av diskriminering eller förföljelse. De hotas av utrotning.
Michael tvingas ta värvning och hamnar i något som mest liknar ett arbetsläger, medan Ana – som också är armeniska – försöker hjälpa föräldralösa barn att fly.
Chris, som både skriver och fotograferar, ger sig ut på farofyllda turer för att dokumentera det folkmord han ser utspelas mitt framför ögonen på honom.
Tack vare de fint uppbyggda porträtten av Michael, Ana och Chris får filmen just den ton av närhet och värme som behövs för att vi som publik skall orka se de vidrigheter som det armeniska folket utsätts för i form av deportationer, tortyr och massavrättningar. Chris är som ende journalist på plats den som tar bilder och dokumenterar förloppet, samtidigt som han modigt vid flera tillfällen hjälper de flyende.
Till sist hamnar Michael, Chris och Ana i en grupp som försöker nå en kuststad tillsammans med bybor och gruppen av föräldralösa barn. Deras hopp står till franska flottan, som möjligen kan rädda armenier som flyr från det utrotningskrig mot den egna befolkningen, som turkiska myndigheter inte ens erkänner pågår. Den nervkittlande upplösningen av dramat är gripande och sorglig, men ger också glimtar av hopp.
De konkreta händelser som utspelas i filmen har verklighetsbakgrund. Filmen inspirerar till att lära sig mer om det historiska skeendet – ett bra betyg åt filmskaparna. "The Promise" är en Hollywood-produktion, och den är förhållandevis traditionell i berättarstilen, men det är kvalitet i varje scen.
Här finns också sidoberättelser som är väl värda att minnas, till exempel den om Chris turkiske vän som försöker rädda Chris undan anklagelser om spioneri och åtföljande hot om avrättning.
Alla turkar var naturligtvis inte inblandade i det folkmord som resulterade i 1,5 miljoner döda. Men att Turkiet än i dag inte erkänner folkmordet är en skamfläck för landet.
Trots en dyster fond är "The Promise" en film som ger hopp. Den ger hopp därför att den visar på nödvändigheten i att berätta. Vi måste tala om detta folkmord, på samma sätt som vi måste tala om Förintelsen. Det är genom att berätta, minnas och upptäcka faror i tid som vi har en möjlighet att se till att något liknande aldrig händer igen.
Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.
