Tre sätt att förhålla sig till livet efter döden

Owe Wikström ger sig ut på djupa okända vatten i sin nya bok “Den dolda dörren”. Han må vara präst och religions­psykolog, men vad vet han om döden som vi andra inte vet?

När alla andra skriver om palliativ vård och hur man förbereder sig inför döden, vill han snarare beskriva hur vi uppfattar döden som tillstånd.

– Förr fanns det böcker om Ars moriendi, konsten att dö, men också en lång själavårdstradition och hela den antika traditionen som en mental förberedelse, berättar Owe Wikström.

I västvärlden är vi väl förberedda för själva döendet genom tillgången till smärtlindring och anhörigstöd, men vart man är på väg pratar vi inte om. Boken är ett försök att gå åt det hållet.

Vi sitter på hans favorit­kafé Fågelsången i ett gråmulet Uppsala. Ett kafé med livserfarenhet. Precis som Owe Wikström. Han fyller 70 år nästa år och den dolda dörren kommer oundvikligen allt närmre.

Processen med boken startade när hans mamma dog 2012 men också genom andra närståendes plötsliga död. Att han mirakulöst överlevde ett akut hjärtstopp 2003 på löpbandet har givetvis också spelat in.

– Hjärtstoppet har nog påverkat mig mer än jag tror. Det tog många år innan jag kunde skriva om det. Boken är förmodligen en bearbetning av min egen oro, men utan några hurtiga tips.

I stället har han valt att resonera kring tre olika modeller på hur vi ser på livet efter döden.

Bach (ja) symboliserar den troendes övertygelse om att något väntar bortom döden och kommer närmast hans egen tillit. Harry Martinsons klassiska framtidsdystopi ”Aniara” (nej) blir en metafysisk bild för hela tillvaron utan Gud, en vilsen farkost som slungats ut i rymden. Marcel Proust, som undviker frågan sätter ord på hans upplevelser – kanske. Eventuellt finns det något efter detta men vi vet inte.

– Konsten för honom att stå ut med att döden är outgrundlig. Det finns en öppen dörr mellan teologin och poesin där konsten ger lindring. Proust står i den antika traditionen kallad ”Ars longa vita brevis”.

Boken ramas in av tre fiktiva samtal om döden där den troende, ateisten och agnostikern möts. Ateisten menar att tanken på livet efter döden fungerar som tröst – men det är en visserligen trevlig men falsk dröm. Den troende tror på en tillvaro bortom döden medan agnostikern säger att vi inte kan veta.

– Dessa fiktiva prövande samtal bygger på liknande samtal jag haft i olika samtalsgrupper. Men de är väl också delar av mig som jag projicerat in i en resonerande text. Min position är att försöka förstå. Nästa steg vore väl att skriva en roman.

Varför valde du att skriva ett fiktivt samtal?

– Formen skapar underlag för samtal, som gör det lättare för läsaren att få hjälp med att tänka och får argument.

Har troende människor mindre dödsskräck än andra? Kanske, kanske inte. Däremot har den troende nog lika svårt att föreställa sig hur denna tillvaro skulle gestalta sig. Vem har ärligt talat lust att spela harpa hela dagarna?

– Nej att varje dag gå på gator av guld och spela harpa vore väl outhärdligt. Bibelns beskrivningar av himlen är symboler och bilder som är nödvändiga för att tänka kring döden, men som trivialiseras om de tas bokstavligt. Symbolerna är starka, det är inte utan skäl som motsats till symbol är diabol, djävul.

Men var finns de nya bilderna? Till och med i kyrkan är det ytterst tyst om de eskatologiska frågorna. Ett av undantagen är Ylva Eggehorn som är en av de få som skapat nya bilder av livet efter döden i psalmstrofer som "din ensamhet har stränder in mot ljuset… och i stranden finns det spår".

– Det är bilder skrivna med ett helt nytt språk. Även om det är en ganska banal bild kan människor leva och få tröst av den.

Visst kan tron på evigt liv vara en flykt undan det outhärdliga, men logiskt sett kan det lika gärna vara en realitet. Båda förhållningssätten ligger på samma plan. Agnostikern i bokens fiktiva samtal för ett resonemang kring mindfulness som en flykt in i nuet.

– Men att eftersträva att vara närvarande i nuet är inte så lätt om man har en tumör i kroppen, det känns snarare som en cynism. Eller om jag inte är lycklig är det mitt eget fel. Det finns ett moraliserande i mindfulness. Därför kan det kännas skönt att sitta i en kyrka och fly in i Kristi famn. Det kan uppfattas som en naivitet men kan lika gärna vara uttryck för en högst intellektuellt ärlig tillit, uttryckt på ett skenbart naivt språk.

Den som säger ”kanske” menar att alla våra försök att tämja döden är dömda att misslyckas. Men i konsten kan vi hitta något annat.

– Proust står för ett ”kanske” och är nog den som är närmast mig själv. Det finns ingen säkerhet. De som säger ”kanske” befinner sig närmare tron, även om tro i mitt fall inte gränsar till tvivel utan snarare tillit. Därför gillar jag konst, musik och poesi. För mig ger den stark tröst inför tillvarons tragik, men ingen förklaring. Jag gillar ordet aning.

Däremot har han som troende svårt för de som tvärsäkert – med en tillsats av besserwisser – säger att Jesus lever och aldrig någonsin tvivlar.

– Konsten skyddar oss mot fasorna, jag lyssnar hellre på Bachs "Erbarme dich"–som ger form åt vår oro när Kristus dött – än på en predikan om teodicéproblemet. För att citera Luther: Musiken är en gåva av Gud och giver jag näst teologin den högsta äran. Musiken är det bästa sättet att närma sig mysterierna.

Du brukar citera Dostojevskij som skriver att skönheten ska frälsa världen och du skriver i boken om betydelsen av evighetsögonblick. Kan du berätta om några egna sådana ögonblick?

– När jazzpianisten Keith Jarret hittar temat i Kölnkonserten tio minuter in i stycket är nästan en euforisk mix av andlig och estetisk upplevelse. Eller violin­stämman i ”Erbarme Dich” i Bachs Matteuspassionen just när Petrus svikit. Det illustrerar nåden, en försmak av vad som kommer efter döden.