”Trots allt motstånd kommer jag fortsätta på samma sätt”

Hon är advokaten som tackade nej till toppjobb för att bli dagmamma, och som de senaste åren tagit sig an ett av Sveriges mest kontroversiella rättsfall. För Dagen berättar Ruth Nordström om den svenska åsiktskorridoren, sin inre rebell och hur det är att jämföras med Margaret Thatcher.

Ruth Nordström verkar vara en person som påverkar ett rum vare sig hon vill det eller inte. Hon är inte bullrig eller högljudd, men hon har en särskild energi, en intensitet i blicken. Jag hinner inte plinga på förrän hon öppnar dörren till hemmet i utkanten av Uppsala och välkomnar med ett stort leende.

Hon är klädd i leopardmönstrad kjol och en t-shirt med texten “Do Justice, Love Mercy, Fight for Human Rights”. Den ombonade villan är full av liknande inspirational quotes: “Let go, Let God” eller “What is done in love, is done well”. Vid bordet på uteplatsen ligger en stor bibel uppslagen. Varje morgon följer Ruth Nordström samma bibelläsningsplan som hon gjort sedan hon var 13 år gammal.

Vi slår oss ner i en av trädgårdens soffgrupper. Ruth Nordström har dukat upp en buffé av bröd, pålägg, frukt och te och erbjuder sig att låna ut ett par solglasögon så att jag ska slippa besväras av solen.

– Precis här satt jag med Ellinor, Calle och barnen för någon vecka sedan. De var på besök från Norge, berättar hon.

Ellinor är Ellinor Grimmark, barnmorskan från småländska Tenhult som blev rikskänd efter att hon, med hänvisning till samvetsfrihet, inte ville utföra aborter och därför nekades utlovat arbete. Hennes kritiker kallade det vårdvägran och menade att Ellinor var en del av en internationell kampanj som använde samvetsfrihet som ett delmål för att kunna inskränka rätten till fri abort. Ruth Nordström företrädde Grimmark och drev hennes fall ända upp till Europadomstolen.

– Jag och Ellinor hade inte hunnit prata ordentligt sedan vi fick Europadomstolens beslut om att inte ta upp hennes fall till prövning. Jag ville ta tillfället i akt att berätta för henne vilket starkt intryck hon har gjort på mig. Vi pratade också om hur barnen har upplevt hela den här processen och de berättade om hatbreven de fått i brevlådan.

– Ellinor arbetar i dag som barnmorska i Norge och får ta de svåraste förlossningarna för att hon är en sådan empatisk och varm person. I Norge får hon den samvetsfrihet hon inte fick i Sverige. Vi blir inte kloka på varför det ska vara så stor skillnad i två länder som annars är så lika.

Ruth Nordström kommer själv från Norge. Hon växte upp i Oslo i en familj med åtta syskon. Släkten är kristen i flera generationer och Ruths morbror är den kända pingstpastorn Egil Svartdahl. När hela släkten träffades på läger om somrarna var det Egil som höll i andakterna för alla barn och tonåringar.

Från hemmet fick Ruth Nordström förutom tron, också med sig en samtalsglädje. Hon beskriver livliga diskussioner där det var högt i tak och där man gillade nya perspektiv och intellektuell stimulans. Kontrasten blev därför stor när hon som 16-åring flyttade till Uppsala med sin familj.

– Folk sa ofta till mig: “Du är så livlig, du verkar så glad och fri”. Då märkte jag att det fanns en kulturskillnad mellan Sverige och Norge. I Sverige fanns en tydligare konsensuskultur där man skulle passa in. Och så fanns jantelagen …

Trots att Ruth Nordström har bott i Sverige i snart 30 år, har hon aldrig varit intresserad av att anpassa sig. De senaste åren har hon, delvis ofrivilligt, tagit plats i offentligheten och många gånger utpekats som kontroversiell. Det är inte för inte som hennes debutbok “Till de utsattas försvar” har undertiteln: “Om min match i den svenska åsiktskorridoren” och omslagsbilden föreställer Ruth Nordström i boxningshandskar.

– Åsiktskorridoren handlar kortfattat om att det i Sverige finns ett destruktivt samtalsklimat som gör det nästan omöjligt att diskutera svåra etiska frågor offentligt. I stället misstänkliggör, tystar och fryser man ut oliktänkande, menar Ruth Nordström.

Begreppet “åsiktskorridor” myntades av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson. Enligt honom är abort en av de svåraste frågorna att diskutera offentligt. Och det är just i den frågan som Ruth Nordström har tagit ställning genom att företräda Ellinor Grimmark.

– Om jag hade företrätt en mördare eller våldtäktsmän skulle ingen reagera på samma sätt, men nu handlade det om en barnmorska som ville följa sitt samvete.

Vad är det som gör att det är svårt att prata om abort?

– Dels är det en fråga som berör väldigt många. Många kvinnor har gjort en eller flera aborter. Och dels blir det en existentiell fråga: Vad är en abort? Är det ett människoliv som släcks? Är det ett hjärta som slutar slå?

Kan du förstå att kvinnor som gjort abort känner sig dömda när man diskuterar abort offentligt?

– Min egen syster har gjort en abort. Jag dömer inte henne eller någon annan, utan har respekt för kvinnors val. Däremot önskar jag fler nyanser i samtalet.

– Det paradoxala i Sverige är att vi har en av världens mest liberala abortlagar. Ingen kvinna nekas abort. Däremot är kvinnors patientsäkerhet hotad i förlossningsvården eftersom det är en så stor brist på barnmorskor. Och ändå stängs kristna barnmorskor ute från sitt yrke. Det är en stor förlust. Ett vanligt argument mot samvetsfrihet för vårdpersonal är att man inte ska ge kvinnor dåligt samvete över en abort. Men om abort inte är en svår etisk fråga, varför skulle kvinnor få dåligt samvete? Jag tror att kvinnor klarar av att möta olika övertygelser.

Under tiden som Ruth Nordström drev Ellinor Grimmarks fall fick de båda möta massiv kritik. Ministrar gjorde avsteg från principen om att inte blanda sig i pågående juridiska processer och tog ställning för arbetsgivarsidan. Ledarskribenter utmålade Ruth och Ellinor som ondsinta och på sociala medier spreds en photoshoppad bild med Ruth och Ellinor bredvid Hitler och Trump. Nyhetsmorgons nöjespanel föreslog att abortmotståndare skulle aborteras retroaktivt och Mona Sahlin jämförde barnmorskor som inte vill utföra abort med terrorsekten IS.

– Jag blev inte ledsen, utan mest arg. Det blev så tydligt att man saknade sakargument mot samvetsfrihet och därför behövde positionera sig så där starkt. Man kunde inte ta ett hederligt intellektuellt samtal utan använde sig av härskartekniker, säger Ruth Nordström.

Mediebilden av dig är att du är en hårdhudad person som inte skyr konflikt. Hur ser du på det?

– Jag minns att Agnes Wold lade upp en bild på mig och mina medarbetare på Twitter och skrev något i stil med “Ruth och hennes armé”. Hon ville få mig att framstå som en hård och kall person som driver det här som ett korståg. Hon och en journalist jämförde mig med Margaret Thatcher och Agnes tyckte att Thatcher framstod som en mjukis i jämförelse med mig. Då skrev jag: “Tack för komplimangen”. Jag gillar ju Thatcher, säger Ruth med ett litet skratt.

– Om man träffar mig hoppas jag att man inte får bilden av någon hård person, utan kan märka något annat. Men kanske vill man inte ändra åsikt? Det är ju bekvämt att ha en färdig bild av en person och sedan sitta och skriva om den personen bakom en skärm.

Det är fallet om samvetsfrihet som gjort Ruth Nordström till något av en offentlig person, men den största delen av sin arbetstid ägnar hon åt helt andra frågor. Ofta företräder hon migranter som tvingats fly på grund av sin tro eller sexuella läggning, eller hjälper kvinnor som fastnat i människohandel. I sin bok beskriver hon hur hon engagerar sig personligt i vartenda fall. Det kostar på energimässigt, säger hon, men samtidigt får hon så mycket tillbaka.

– När jag satt som notarie i förvaltningsrätten hade vi ett fall där en hemlös man fått avslag på en ansökan om bistånd till ett boende. Jag föreslog för domaren att vi skulle ändra beslutet, vilket hon gick med på. När mannen kom för att hämta domen gick jag ner och gav den till honom personligen. Och det var någonting i den här mannens blick som berörde mig så starkt. Jag kände: “Det här är meningen med mitt arbete!” Att se den där gnistan av hopp som kan förändra en människas liv.

Men från början var det inte självklart att Ruth Nordström skulle bli jurist. Hon hade siktet inställt på att läsa journalistik.

– När jag bläddrade i universitets kurskatalog hände något oförklarligt. Jag upplevde en så stark inre förnimmelse att jag skulle till juristprogrammet och jag kände: “Va? Var kom det ifrån?”, berättar Ruth Nordström med ett skratt.

– Sedan tog det sex terminer innan jag fattade vad jag gjorde där. Det var när vi kom till internationell rätt och mänskliga rättigheter som det klack till på insidan och jag kände: “This makes sense”. Då kände jag mig hemma.

Efter juristprogrammet fick Ruth Nordström i konkurrens med flera tusen sökande en plats på Regeringskansliets aspirantprogram. Men under introduktionen kände hon att det var fel väg.

– Jag kände att mina drömmar skulle kvävas där. Så jag tackade nej.

Det framstår nog för många som ett karriärsmord.

– Ja, skrattar Ruth.

– Jag fick höra precis det. Och kanske är det så. Om jag hade velat göra karriär hade jag legat lågt i frågor som är kontroversiella, men jag har alltid känt att jag måste följa hjärtats övertygelse och passion.

Har du analyserat hur det kommer sig att du känner så?

– Det finns kanske en rebell i mig? Annars hade jag inte tagit mig an de här fallen.

I stället för att gå aspirantprogrammet fick Ruth Nordström sitt första barn och när hon fick sitt tredje barn sa hon upp sig från sin tjänst på domstolen och bestämde sig för att bli dagmamma. Under tiden ägnade hon kvällarna åt att studera specialkurser i juridik, medievetenskap, ledarskap och organisationsutveckling. Hon hade på känn att hon skulle behöva de kunskaperna i sitt framtida yrke. I dag är hon tacksam för att hon inte hastade in i juristkarriären utan tog tid med barnen.

– Det är klart att jag vissa dagar när jag satt i leriga gummistövlar, sjöng “Imse vimse spindel” och plockade sten, tänkte: “Vad håller jag på med?” Men samtidigt känner jag att det var så rätt investering för mig. Att vara mamma är mitt viktigaste uppdrag, säger Ruth övertygande. Hon fortsätter, nästan viskande.

– De åren, alltså jag är så tacksam. Närheten, tilliten, att barnen bara kan springa in i famnen. Det är ju det som ger perspektiv på livet. De kan bråka bäst de vill ute i politiken och allt det där, men här – i den lilla världen – får jag skapa värme och harmoni och goda värderingar.

Det var under den här tiden som Ruth Nordström kontaktades av Ellinor Grimmarks man Calle med en förfrågan om Ruth skulle kunna driva hennes fall. I sin bok “Till de utsattas svar” beskriver Ruth Nordström hur hon mitt under sin dotters sexårskalas fick telefonsamtal från journalister. Det var bara början på vad som skulle komma.

Du skriver i boken om alla drev, om det hårda arbetet, om hur du sjunker ihop i fåtöljen när ingen ser. Med allt du vet i dag, hade du fortfarande tagit dig an Ellinors fall?

Ruth Nordström väntar ett slag innan hon svarar.

– Jo, men det tror jag att jag hade gjort. Ibland är det tur att man inte vet vad som ska komma.

– Och eftersom jag fortfarande tycker att samvetsfrihet är en självklarhet hade jag drivit fallet. Om över 40 länder i Europa klarar att respektera samvetsfrihet, borde Sverige också kunna göra det. Så ja, jag skulle göra samma sak igen. Det var värt det.

En följd av att Ruth Nordström tagit ställning för samvetsfrihet offentligt är att flera aktörer inte längre ville samarbeta med henne. När hon hade planerat en konferens om människohandel i samarbete med Uppsala universitet och skulle dela ut pris till drottning Silvia, spreds nyheten om att Ruth Nordström engagerat sig som ombud för barnmorskan Ellinor Grimmark och därför drog den ena efter den andra aktören sig ur. Ruth Nordström gjorde som hon brukar – ringde upp alla och frågade varför. I samtalet med hovet kom känslorna ikapp och hon började till slut gråta.

– Då säger presschefen i luren: “Du visar dig åtminstone mänsklig”. Som om att jag inte skulle vara mänsklig? säger Ruth och skakar på huvudet.

Det ligger inte för Ruth Nordström att ge upp. När konferensen hon arbetat med i Uppsala ställdes in, anordnade hon och hennes kollega den i Europaparlamentet i stället. När Europadomstolen inte ville ta upp Ellinors fall till prövning, ansökte Ruth Nordström om resning. Ledarskribenter som skrivit negativt om henne, kontaktar hon för att bjuda på lunch och få chans att samtala. Oftast tackar de nej.

Hon lever i ett högt tempo. För att bevara balansen i livet åker hon minst en gång per termin till olika retreatgårdar och kloster för några dagars stilla retreat. Och hon tummar inte på sina dagliga rutiner med bön, tystnad och bibelläsning.

– Utan regelbunden stillhet och Guds frid hade jag nog blivit utbränd, jag tror verkligen det, säger hon.

Och trots allt motstånd kommer du fortsätta på samma sätt?

– Ja. Jag har ett citat på mitt kontor som tillskrivs Gandhi och som jag tycker mycket om: “First they ignore you, then they laugh att you, then they fight you, then you win”.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.