TV: Så kom sången ”Jag tror på en Gud” till

Hur kom sången till?

– När jag skrev texten år 1980 bodde jag på Kungsholmen i Stockholm. Jag hade prästvigts tre år tidigare och arbetade som ny präst i Kungsholms kyrka. Varje söndag hade jag läst trosbekännelsen i kyrkan, men jag kände att orden var så gamla. De här orden sattes ju på 300-talet och sedan har de traderats från generation till generation till oss.

– Jag ville skriva en trosbekännelse med mina egna ord och formulera vad tron betyder för mig.

Så tanken var aldrig att skriva en psalm?

– Nej, nej. Tanken var att jag ville hitta mina egna ord för tron och när jag hade skrivit klart la jag ned texten i min skrivbordslåda och så var det inte mer med det.

Men så en lördag hade Christina vänner hembjudna till sig. En av vännerna var präst och de började tala om tron och trosbekännelsen.

Christina Lövestam berättade att hon faktiskt skrivit en egen trosbekännelse och han frågade genast om han inte kunde få höra den.

– Så jag tog fram den och läste upp den. När jag var klar frågade han mig om han inte kunde få använda texten i sin predikan dagen efter, berättar Christina Lövestam.

Så blev det. På måndagen, efter predikan hörde prästen av sig till Christina. Han berättade att texten hade blivit väldigt uppskattad hos församlingen. Så uppskattad att många av gudstjänstbesökarna velat ha texten på Christinas trosbekännelse, så han hade dragit ut några kopior och hoppades nu att upphovskvinnan inte misstyckte till att hennes personliga trosbekännelse nu delats ut i en gudstjänst.

– Jag svarade att det hade jag absolut ingenting emot, det var ju jätteroligt att texten kommit till användning. Det här gjorde också att även jag fick mod att använda texten i en av mina predikningar.

– Och det blev samma sak även där. Folk kom fram efteråt och ville ha med sig texten hem och även jag kopierade upp den och delade ut. Och så där flög den i väg på sina egna vägar.

En av de vägar Christina Lövestams trosbekännelse tog var till Jan Mattsson, psalmförfattare och pastor inom nuvarande Equmeniakyrkan. En vän till honom hade fått tag på texten och lagt den på hans skrivbord. Jan Mattsson har senare berättat hur en melodi direkt kom till honom när han läste Christina Lövestams trosbekännelse.

Christina Lövestam var under den här tiden också studentpräst, och några veckor efter att hennes text hade landat på Jan Mattssons skrivbord dök han upp plötsligt upp tillsammans med en kör på en av hennes studentgudstjänster. Mattsson frågade om de fick framföra trosbekännelsen under gudstjänsten.

– Det var fantastiskt att få höra den med musik. Jag kände inte honom och visste inte att han hade tonsatt den.

Hur är det att plötsligt höra sin text sjungas?

– Man hör plötsligt en ny klang i texten när någon annan framför den. Det blir på ett nytt sätt och samtidigt så är det ju fortfarande mina egna ord. Men musiken gör något med texten, det blir liksom mer.

När Dagen möter Christina Lövestam är hon gäst hos Birgittasystrarna i Djursholm för att föreläsa om psalmförfattandets svåra konst. Det psalmförfattande som började med en text i en skrivbordslåda har med tiden lett till flera uppskattade psalm- och sångtexter.

Christina Lövestam har själv några ledord kring vad som kännetecknar en bra psalmtext.

– En bra psalm ska kunna sjungas av en församling, det innebär att stroferna ska vara uppbyggda på samma sätt och med samma betoning verserna igenom. En bra psalm ska också vara poetisk och bibliskt förankrad. Språket i poesin bär ju och man ska samtidigt kunna ana var knytningen finns till bibeltexten.

Du har jobbat större delen av ditt liv som präst, hur viktig skulle du säga att sången och musiken är i gudstjänsten?

– Oerhört viktig skulle jag säga. Sången och musiken upptar stor del av en gudsjänst. Vi sjunger in teologi. Människor lär sig psalmer utantill genom att sjunga psalmerna. Kanske som engelskan säger ”by heart”, man sjunger in det i hjärtat.

Men själv skriver du inga melodier till dina texter?

– Nej, jag hör att människor säger att de fick en melodi samtidigt som texten. Men så är det inte för mig. Jag lyssnar nog mer in orden och ordens valör. Jag kan reagera när jag märker att musiken inte stämmer med det jag tänkt för texten och jag blir väldigt förtjust när jag känner att här blev det rätt.

Och rätt kan man nog konstatera att det blev i fallet med trosbekännelsen, "Jag tror på en Gud". Psalmen är älskad och används fortfarande flitigt vid begravningar, bröllop och i det övriga gudsjtänstlivet. Många gånger öppnar psalmen för samtal i Christina Lövestams möte med människor.

– Det händer ofta att människor kommer fram och säger ”Åh, är det du som skrivit den psalmen”. Så förstår jag att den är sjungen. Många tycker att den är fin, att den stämmer överens med hur de ser på sin egen tro.

– Någon berättar att de har den på sitt anlsagstavla och läser den varje dag. Någon annan beskriver hur de använt psalmen vid en nära släktings begravning eller vid sitt bröllop.

En dag kanske någon annan skriver en ”ny trosbekännelse” att sjunga.

– Ja, det är välkommet. Jag tycker att vi ska arbeta med att hitta ord för det vi tror på. Sedan kanske de orden står sig ett tag och så utvecklas vi med dem, medan en del ord blir gamla. Så har det varit med mina egna texter. Att vissa ord låter ålderdomliga eller får en annan innebörd med tiden. Medan andra ord håller.

Tidigare avsnitt av "Så om sången till":

Simon Ådahl: Så kom “Jag tänker be för Sverige” till

Ylva Eggehorn: Jag skrev psalmen med mitt hjärteblod

Bengt Johansson: Ur kaoset kom lovsång

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.