Tvångsintagna på Vipeholm ansågs vara skadliga för sina familjer

Vilka var människorna som rycktes bort från sina familjer och placerades på Sverige största sinnesslöanstalt under 1930-talet och framåt? Det har radiojournalisten Randi Mossige-Norheim velat ta reda på, för att på så sätt ge dem människovärdet tillbaka.

– Jag ser det som att jag får vara med och ge dem en sentida upprättelse.

Den numera nedlagda Vipeholmsanstalten i Lund var under flera decennier Sveriges största anstalt för så kallade “sinnesslöa” personer. När anstalten var som störst på 1950-talet fanns där plats för tusen personer, både vuxna och barn. På den statliga anstalten skulle personer som ansågs “obildbara och sinnesslöa” avskärmas från övriga samhället och inte vara till belastning för sina familjer. Man trodde till exempel att syskon kunde fara illa av att växa upp med någon som var “imbecill”, ett begrepp som kunde inrymma både funktionsnedsättning och psykisk sjukdom. De boende på Vipeholmsanstalten hade ingen bestämmanderätt över sitt liv utan var helt i händerna på den statliga tvångsvården. Ett exempel på detta är det stora kariesexperimentet som genomfördes i slutet av 1940-talet och där flera av de inskrivna patienterna tvingades vara försökspersoner, ofta med förstörda tänder och stora hälsoproblem som påföljd.

Kariesexperimentet är ett av de teman som lyfts fram i radiojournalisten Randi Mossige-Norheims dokumentärserie om Vipeholmsanstalten, nyligen nominerad till journalistpriset Guldspaden. I de fem avsnitten vill hon ge kött och blod till några av de tusentals svenskar som levde och dog på Vipeholm, från att den invigdes 1935, och ända in på 1980-talet. Dokumentären visar också på ett samhälle som tillät att en människas värde definierades utifrån hennes förmågor.

Randi Mossige-Norheim och hennes kollegor Magnus Arvidson och Thomas Kanger har bland annat lagt ner många timmar på att få kontakt med anhöriga till dem som bodde på anstalten.

– Det har varit så oerhört starka känslor. Jag tassade fram väldigt försiktigt till en början. En del personer har utraderats helt från släktens historia. I andra fall handlar det om undangömd sorg, om ett syskon som var ens lekkamrat, men som plötsligt bara försvann. Och så kommer jag dit med journalanteckningar, som är så oerhört närgångna, säger dokumentärmakaren som prisats för sina programserier och reportage, som ofta lyfter fram den lilla människan.

En av dem vars öde skildras i dokumentären är Fritz Olof Theodor Johansson, eller Olle som han kallades. Olle hade epilepsi som barn och var bara fyra år gammal när han sattes på institution. När han var 28 år skrevs han in, som en av de första patienterna, på Vipeholmsanstalten i Lund. Där skulle han komma att leva resten av sitt 41-åriga liv. Livet igenom skrev han välformulerade brev där han, i både humoristisk ton och i skarpa ordalag, uttryckte sin stora längtan om att någon gång få återse sin barndoms gård och familjen i Lyrestad, nära Mariestad. Men flera av Olles brev skickades aldrig. Randi Mossige-Norheim och hennes journalistkollega Magnus Arvidson hittade dem i stället i arkivet i Lund där journalerna från Vipeholm förvaras. Och andra brev som Olle skrivit hittade de i överläkaren och sjukhuschefen Hugo Fröderbergs eget arkiv, bland hans efterlämnade papper. Breven riktades ofta till syster Lisa eller mamma Greta och uttryckte inte sällan en hemlängtan:

Om Lisa vore snäll skickade till mig lite saft och kommer att hälsa på mig någon gång i tiden. Jag har inget mer att skriva om för denna gång. Skriv svar snart Gode gud hälsningar lilla snälla söta rara Lisa.

Jag innesluter miljoner hjärtliga varma hälsningar och väntar fortast möjligt ett långt brev med många nyheter … Tecknar din snälle son Fritz Olof Theodor Johansson till min snälla Mamma.

Olle är bara en av alla de tusentals barn och vuxna som placerades på Sveriges då största anstalt för “sinnesslöa” som det hette på den tiden.

Arbetet med dokumentärserien blev också personligt för Randi, eftersom hennes egen farbror Inge Torkel Mossige-Norheim, var en av de intagna på Vipeholm.

– Det blev väldigt konstigt när jag tänkte på att detta var pappas fyra år yngre bror som hade bott här, från att han var 14 år tills dess att han dog 18 år gammal, konstaterar Randi Mossige-Norheim.

– Min pappa och jag hade världens bästa relation och pratade om allt och jag vet att det har slunkit ur honom något om lillebror, men han kunde till och med skämta om det. Det var uppenbart att det inte fick komma för nära, det var för smärtsamt.

I dag står hon frågande inför det faktum att hon, med journalistens nyfikenhet i ryggmärgen, inte frågade sin pappa rakt ut om hans lillebror. Nu när pappan inte längre lever är det för sent. Men barriären var på något sätt för stor för att överbrygga – det var på något sätt outtalat att man inte skulle ställa några frågor om lillebrodern som försvann från familjen.

– Att få reda på att han slets från sin familj, men också att han som liten kallades för “Solskensbarnet” och att träffa släktingar som ännu minns honom – det var omskakande! Att försöka förstå min pappas sorg och familjens trauma – det grep mig något oerhört under arbetet, säger Randi.

– Mötet med anhöriga som nu fått chans att säga adjö till sin bortlämnade släkting, att de har fått sitta och minnas och känna en meningsfullhet – det har varit otroligt starkt för mig. Det blir som att jag har fått vara med och ge tillbaka en del av det människovärde som dessa människor blivit berövade.

Vilka reaktioner har du mött från anhöriga när du visat journaler, brev och andra dokument som rör deras släktingar?

– De har varit tacksamma, för nu får de ta ett riktigt avsked, och det har också känts som att en person som tidigare inte blivit sedd, nu plötsligt finns, i det kollektiva minnet. Jag vill nog beskriva det som en möjlighet att ge dessa människor en sentida upprättelse.

Hur tänker du om synen på människan under den här tiden då Vipeholmsanstalten var i bruk?

– Det är otäckt att se hur människor sorterades i olika kategorier för att de skulle passa in på denna gigantiska anstalt. Det säger mycket i sig, att man kategoriserades i olika grupper, från noll till fem, beroende på vilka förmågor man hade. Det är ett otroligt kallt sätt att betrakta en medmänniska på. Och den gruppbeteckning man fick förändrades inte. Var man inskriven som en nolla, så förblev man en nolla, det fanns inget utrymme för utveckling.

Randi stannar upp i vår intervju, som att hon letar efter orden.

– När man får höra hur älskade dessa människor var av sina släktingar, och när vi hittade Olles brev till sin familj … Man får ju sådana rysningar när man ser att allt var så uppenbart fel från början! Vad gör Olle där? Han hade epilepsi som barn, det kan ha varit den enda orsaken. Jag kommer ihåg känslan när vi hittar Olles brev, prydda med vackra blyertsbokstäver, med nödropen inifrån, och att de aldrig har skickats – det går nästan inte att ta in.

Randi är uppenbart personligt berörd av arbetet med radiodokumentären. Människorna hon skildrar har kommit nära, och hon har fått se många anhöriga fälla tårar av både sorg och tacksamhet över sina förlorade släktingar som inte fick växa upp i det egna hemmet.

Förutom de närmast anhöriga hoppas Randi att alla som lyssnar ska få med sig något, en tankeställare om hur snett det kan gå om ett samhälle utformas så att människan värderas utifrån sina förmågor. Hon önskar att berättelserna från Vipeholmsanstalten aldrig glöms bort utan tas med som erfarenhet in i dagens LSS-arbete, äldreomsorg och i alla sammanhang där människor med särskilda behov behandlas.

– Det låter svulstigt, men det handlar om människans okränkbarhet. Att vi aldrig får glömma den lilla, okränkbara människan till förmån för stordriften. Som samhälle måste vi ha med oss det hela tiden. När ett LSS-arbete anpassas efter personalens behov i stället för den som det är tänkt för, ja då kan det bli väldigt tokigt.

Och att döma av de reaktioner Randi Mossige-Norheim fått efter sin dokumentär tycks det finnas ett omättligt intresse efter att få veta mer om Vipeholmsanstalten och om Sveriges syn på de så kallade sinnesslöa under 1900-talet. Just nu görs en film om kariesexperimenten som ska sändas i höst, och Randi vet att det även finns planer på att göra en spelfilm baserad på dokumentärserien.

Kanske är Randis farfar, Inge Torkels pappa, den som uttrycker detta med människovärdet på bästa sätt? I ett brev som skrivs när Inge Torkel är fyra år gammal, uttrycker pappan sin kärlek till sonen:

Det är något egendomligt med Inge Torkel. Han säger ingenting, men han är vårt hjärtebarn. Min bästa tröst är att tänka på hur han ler mot mig. Jag tar Inge Torkel som han är och på ett sätt uttrycker min lilla pojke min egen innersta hållning. Han ler och gråter och glömmer allt däremellan. Kommer vi egentligen så mycket längre? Är våra statsmän mycket duktigare än Inge Torkel? Är den människa som kan tala bättre?.

Och jag känner att vi är lugna båda två när vi är tillsammans. Jag har rentav en känsla att om vi två var tillsammans bara för oss själva så skulle det utvecklas en förståelse mellan oss som inte behöver några ord.

Ibland tittar Inge Torkel på mig och gör ljud, då är vi förenade, han och jag, och jag är lycklig.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter på Dagen.