Vad är det Jesus gör på korset?

“Även om vi fyllde hela fjällvärldens inkvarteringar och parkeringar med predikanter finns inte predikanter nog för att sätta ord på den totala innebörden”, skriver Rickard Sundström i sin alpininspirerande påskessä.

Det finns nästan ingen så välkänd bild som beskriver kristendomen eller den kristna tron som den av Jesus på korset. Du behöver inte vara troende, men skulle någon avkräva dig en referensbild på kristen tro skulle en bild på en slags Jesus på ett slags kors riskera att bli din.

Och är du “born and raised” i kyrkans värld skulle samma bild poppa upp i tanken; Jesus på korset. Och varianterna är lika många som tolkningarna och tankarna.

Ett naket träkors och en obetydligt klädd Jesus. Ett utsmyckat och överdådigt guldkrucifix med en helig Frälsare inklusive gloria. Välj och vraka, ädelstenar eller blod. Jesus på ett kors.

Där påskhelgen stavas skön offpist-åkning och After ski är det risk att den egentliga huvudpersonen hamnar längst bak i liftkön. Det är lätt att tro att Åre är påskens huvudstad, att det är på Skutan det händer, inte på en annan kulle som aldrig sett skymten av liftgubbar och snökanoner. Golgata kulle. Det var där soldaterna delade upp Jesu skidutrustning mellan sig och kastade lott om hans tre lagers Goretex-jacka, för det var ju onödigt skära den i bitar. Jesus på ett kors.

På skapelsens morgon preparerade Gud backar och liftsystem. Pistmaskinerna åt sig upp och ner och formade tillvaron. Han ställde sig på toppen, blickade ut över allt skapat och sa: Det är gott! Sedan släpptes åkarna ut, ett färgglatt myller av mänsklighet. Det var mycket gott! Men vem vill åka i det preparerade och välfungerande? Vem vill hålla sig på banan? Vem vill åka inne i systemet när annat lockar? Så vi vände ryggen åt Skaparen och hans goda, genomtänkta vilja för oss. Gav fingret åt honom och liftskötarna och stakade rakt ut i ingenmansland. Vi stakade åt skogen. Vi valde vår egen ogenomtänkta utförsåkning. Och utför gick det.

Lavinerna rullade snart ner för bergssidorna och inom kort var allt gott begravt under tunga snömassor. Vem kan gräva fram sig själv? Vem kan rädda sig själv? Vem kan ställa till rätta allt vi förstört i och omkring oss? Syret är slut och döden har tagit över vår funpark och halfpipe. En målmedveten livräddare med en lång pinne som letar i snömassorna. Jesus på ett kors.

Vad gör Jesus på korset?

Det finns minst två sätt att ställa den frågan:

“Vad gör Jesus på korset?” – som i frågan vad Jesus, av alla, gör på ett kors. Vad hände här?! En fråga som inte kan skrivas med ett frågetecken utan kräver ett frågetecken och ett utropstecken. Jesus åker, utan hjälm och ryggskydd, från det höga och upphöjda rakt ner i vår avgrund. Ordet blev kött, Guds son på ett kors … hallå! Himlens Konung som fanns före allt och var till i gudsgestalt. Nu uppspikad på ett grovhugget träkors. Vad gör Jesus där?! Om inte detta makabra uttryck för inkarnationen får hakor att tappas i backen, vad ska då göra det? Möjligen en skidhandske från Hummelliften i Åre.

Det andra sättet att ställa frågan får betoningen i början av meningen.

“Vad gör Jesus på korset?” – som i en fråga vad händelsen Jesus korsdöd innebär. Vad sker där, vad blir gjort där?

Den frågan har ätit på teologernas hjärnor och hjärtan enda sedan lärjungen Petrus bröt sitt löfte och skidspetsarna, tuppen gol och han gick ut och grät bittert. Lika bittra har striderna rasat runt vad korshändelsen handlar om. “På korset försonar Jesus mänskligheten med Gud” kan vara ett svar på frågan som många skulle skriva under på. Men så enkelt gick det inte till på Golgata-kullen, det är inte barnbacken med knapplift vi åker. Det är en svart backe. Den är brantare och mer omständlig och omänsklig. I varje fall att döma av hur tonläget varit genom kyrkans snöstormar gällande försoningen. Inget kan väl uttrycka det mer absurt än vad som kom att kallas Försoningsstriden i slutet av 1800-talet. Vänta ett tag. Vad sa jag? Försoning och striden. Går det ens att ha de två orden i samma mening? Nej, antagligen inte. Så vi stoppar dem i samma ord: Försoningsstriden.

Vi och våra förklaringar

Det är som om människan alltid känt ett behov av att förklara vad Gud egentligen gör. Och inte bara vad, men också varför, toppat med svar på vem som gör vad där på korset. Det finns något förmätet vackert i detta. Vi vill veta, så vi kan övertyga dem som inte förstått. Vi vill förstå, som om det vore förutsättningen för att kunna tro. Vi vill begripa, så vi framför allt kan försvara Gud. Tänk om han framstår diffus eller svår? Bäst att berätta hur det verkligen är. Tänker inte Gud rädda sitt eget ansikte får vi göra det. Och medan vi åker slalom i våra förklaringsmodeller och räddar Guds ansikte passar han på att rädda hela mänskligheten.

Jesus på ett kors.

Å ena sidan är det kristna budskapet barnsligt enkelt och det krävs inga doktorshattar eller högskolepoäng i teologi för att polletten ska trilla ner. Gratis liftkort till alla som vill ha: Åt dem som tar emot honom ger han rätten att bli Guds barn. Jesus är fortfarande svaret för vår värld i dag, han är fortfarande Vägen, Sanningen och Livet. Men han gör också långt mer på korset än mina powerpoint-presentationer kan upplysa världen om och ironiskt nog finns risken att jag av bara farten radar upp mig i samma led av Förklarare. Jag blir ytterligare en person som verkligen ska berätta vad korset innebär, vad Jesus egentligen gör. Ännu ett envägsbudskap som ska få ordning i skidskolan. En predikande störtloppsåkare i fartställning, slalomglasögon med spegelglas.

Ofattbart begripligt

Jag har kommit fram till att jag inte har kommit fram till vad Jesus verkligen gör på korset. Att jag inte alls kan förstå djupet av vad som sker där, att det är ett sant mysterium och hur befriande det är att acceptera. Både mysteriet och min oförmåga.

Men det jag anar att Jesus gör räcker. Att korsdöden är ett oslagbart utgivande bevis på Guds kärlek. Att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Att Jesus är Guds lamm som tar bort världens synd, att synden blev dömd och döden dödad. Att korset och uppståndelsen är segern över allt som behöver övervinnas. Att den nattsvarta ångestens trädgård aldrig vinner, att en uppståndelsemorgon i en annan trädgård till slut kommer att komma. Jesus på ett kors.

Hur Jesus, likt en enorm dammsugare, sög historien ren från synden och vände dammsugarmunstycket in i framtiden och där på Golgatakullen absorberade även ogjord synd när han blev gjord till ett med synden. Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä och fastspikad hänger inte bara en sönderslagen snickarson utan en tråd på kroppen. Där naglas också den dammsugarpåse upp som skilde oss från Gud. Ty så älskade Gud världen att han gav den sin enfödde son. Kanske vill någon dö för den som är god, men Gud bevisar sin kärlek genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Guds kärlek, som är ofattbart begriplig.

Den kärleken har vi troligtvis inga referenser till. Den är mer än vi förstår och framför allt mer än vi förtjänar. Detta kallar Bibeln nåd, en oförtjänt gåva. Gud går för långt i Jesus. Det är det kärlek gör, det är så nåd ser ut. Gud svettas, kastar av sig sin reflexjacka och fortsätter gräva i lavinens snömassor, han ropar, gräver och gråter. Jesus på ett kors.

I Jesus rop och sista andetag händer mer än böcker kan beskriva och tänkare kan formulera. Även om vi fyllde hela fjällvärldens inkvarteringar och parkeringar med predikanter finns inte predikanter nog för att sätta ord på den totala innebörden av Jesus sista ord:

“Det är fullbordat!”, i den himmelska snösmältningen: “Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör!”

Det här är goda nyheter till en värld som slutat skratta, som ironiserar och strävar, som envisas med att staka åt skogen, till presidenter och uteliggare, till pensionärer och pastakokande småbarnsföräldrar: Dina synder är förlåtna, vänd om ifrån avvägarna och självupptagenheten. Du kan få byta ditt livs svettiga superunderställ av skam mot ett nytt. Ta emot Jesus, Världens hopp. En 180° rakt in i Guds öppna famn.

Vad gör Jesus på korset?

Om den frågan omedelbart besvaras av någon med kvicka svar och vattentäta argument, då drar jag allt mer öronen åt mig. Men om någon, innan personen ger vattentäta argument först blir tyst och står tyst en bra stund, gärna i tre dagar innan man rullar undan stenen till en tom grav och bra svar, då vill jag lyssna. Ordlös förundran är mer klädsamt än något annat i påsktid. Korset säger sitt och vi tappar orden, men ur den tomma graven stiger ropet att inte ens döden har sista ordet. Ett rop att stämma in i.

Så där sitter vi i värmestugan och dricker för stark mjölkchoklad och äter limpa med ost. Det är påskhelg och pudersnö, det är solgass och nyslipade stålkanter. Det är en kort lunchpaus på långfredagen före nästa topptur. Vad hände egentligen på påsken? Vad gör Jesus på korset?

Han gör tillräckligt.

Rickard Sundström

Rickard Sundström är predikant, författare och poddare. Han skrev tidigare bibelkrönikor i Dagen.