Kultur
Varför vapenfri tjänst?
De är konstnärer. Fotografer. Barndomsvänner. Dessutom gjorde båda vapenfri tjänst. Nu gör Björn Larsson och Carl Johan Erikson en dokumentärfilm med arbetsnamnet ”De vapenfria männen”.
När Björn och Carl Johan i mitten av 1980-talet bestämde sig för att söka vapenfri tjänst hade de helt olika skäl. För Björn var det en politisk övertygelse, Carl Johan kom från frikyrkohåll där vapenfri tjänst var en självklarhet för många, Carl Johan har också varit Dagenfotograf på 1980-talet. För något år sedan besökte de båda barndomsvännerna utställningen Dokumenta i Tyskland.
– Vi kollade mycket på politisk konst och började spåna om det här med vapenfria män. Det verkar som att ingen har berättat eller beskrivit den här erfarenheten av att vara vapenfri. Det är som en blind fläck i den svenska historieskrivningen, säger Carl Johan Erikson.
1966 fick Sverige en ny vapenfrilag som gjorde det lättare att bli beviljad vapenfri tjänst. Förändringen hade sin upprinnelse i att konstnären Jarl Hammarberg deltog i en utställning på Galleri Carlsson där han ställde ut en affisch med budskapet "Vägra döda, vägra värnplikt".
– Polisen kom dit och beslagtog affischen och han blev sedermera dömd för uppvigling, fick dagsböter. Det handlade om två frågor: Dels yttrandefriheten. Får man säga vad som helst i Sverige? Och så handlade det om möjligheten att slippa göra värnplikt.
I kölvattnet av händelsen skrevs boken "Att vägra döda. Att vägra göra värnplikt" i vilken en rad skribenter, däribland Jan Myrdal, Ingemar Hedenius, Lars-Olof Franzén och nämnde konstnär Jarl Hammarberg argumenterade i ämnet.
– Vi bestämde att vårt projekt ska handla om tiden mellan 1966, då den nya vapenfrilagen kom, och 1989 då Berlinmuren föll, det kalla kriget tog slut och det blev mycket lättare att bli beviljad vapenfri tjänst. Drygt 30 000 män har gjort vapenfri tjänst under denna tid. Hur många som gjort vanlig värnplikt vet jag inte, säger Carl Johan.
Den planerade dokumentärfilmen kommer till stor del att bygga på de vapenfrias egna berättelser. För att bli vapenfri fick alla gå igenom samma moment. Först skriva ansökan. Sedan vidtog en utredning och de som då beviljades vapenfri tjänst blev placerade i olika civila uppgifter – brandstationer, sjukhus, kommunhus och liknande.
– I utredningsfasen blev man kallad till en utredare. Det fanns hundratals runt om i landet. De jobbade på frilansbasis och hade en byrådirektör som chef som bevakade dem så att de ställde rätt frågor.
– De som sökte var ganska unga, jag var nog arton. Man fick komplicerade frågor om sitt liv. Varför man sökt, hur man skulle göra i vissa situationer. Utredaren gav en rekommendation till en vapenfrinämnd som beslutade i ärendet. Fick man inte vapenfri tjänst så fick man överklaga. Processen kunde pågå ganska länge om man inte svarade ”rätt” på frågorna.
Björn och Carl Johan har letat i gamla vapenfriutredningar, men mycket är hemligstämplat så det är svårt att få ut material.
– Det är intressant när myndighetspersoner tränger in i en ung människas liv och gör en utredning om man är trovärdig eller inte, reflekterar Carl Johan.
En annan viktig del i filmen ska handla om placeringen, vad som hände när de vapenfria gjorde tjänst sida vid sida. Carl Johan minns tydligt:
– De mötena som blev mellan två grupper, de frireligiösa och de politiskt medveta. Jag var pingstvän från Tingsryd och gjorde tjänst med syndikalister från Stockholm. Vi bodde i en barack på en parkeringsplats i Kalmar och jobbade på lasarettet.
– Det blev en väldigt fin gemenskap mellan de här grupperna och väldigt intressanta samtal. För många frikyrkokillar från landsbygden var det väldigt exotiskt. Man fick inblick i andra världar som man inte tidigare fått. De frireligiösa vidgade sina vyer och även de politiskt radikala fick inblick i en annan värld. Det var mycket respekt mellan grupperna. Medan några satt och drack sprit kunde några andra ha bönemöte.
Björn och Carl Johan har insett att de startat en lång process. Just nu är de inne i researchfasen, vilket är mödosamt eftersom det inte finns så mycket allmän dokumentation kring vapenfria. Hoppet står därför till de män som själva gjort vapenfri tjänst.
Om någon Dagenläsare sitter inne med material som skulle kunna vara intressant, hur kommer de då i kontakt med er?
– De får jättegärna skicka material. Både stillbilder och allra helst rörliga bilder. Vi är intresserade av allt. De kan mejla till mig på carljohan@swipnet.se.
Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.
