Vidgade världar på digital filmfestival

Världen har krympt för oss alla. Smittspridning, sociala restriktioner och självkarantän har gjort ordspråket “mitt hem är min borg” till vardaglig verklighet. Desto viktigare att vidga våra inre världar. Där kommer konsten och kulturen till vår hjälp.

Även om kulturlivet drabbats hårt av nedstängningar, har mycket av dess innehåll hittat nya vägar och ibland blivit tillgängligt för fler. Inte minst gäller det filmen, som liksom litteraturen och musiken i sina bästa stunder har en fantastisk förmåga att vidga vårt inre; att bidra till förståelsen av oss själva och vår omvärld. Vi har nu fått en omfattande tillgång till filmer av alla de slag via olika digitala streamingtjänster.

Film gör sig fortfarande bäst på bio, men filmupplevelsen behöver inte bli mindre stark hemma i soffan. Vilket blir tydligt när jag summerar årets Göteborg Film Festival.

Festivalen, som annars är en av Europas största publika filmfestivaler, var i år av nödvändighet digital. Därmed tillgänglig för en ännu större publik, om än på distans. Inga samtal i foajéer och salonger – istället reflektioner och samtal i sociala medier.

Trots ett avsevärt mindre antal filmer bjöd programmet på en imponerande kvalitet och bredd, med drygt 60 premiärer under elva dagar. De flesta filmer visades under 24 timmar.

Årets tema var “Sociala distanser”, vilket både syftade på coronaverkligheten och på vår allmänna oförmåga att nå fram till varandra, trots vår längtan efter närhet.

Höjdpunkterna för mig var flera. Den franske regissören Florian Zellers film “The father” drabbade mig starkast, med sitt briljanta sätt att ta oss med in i en demenssjuks värld och perspektiv. Omskakande, gripande och ömsint. Anthony Hopkins gör en Oscarsvärd rollprestation.

Starkt intryck gjorde också den danska animerade dokumentären “Flee”, där regissören Jonas Poher Rasmussens vän Amin, flykting från Afghanistan, berättar sin historia. Animationen blir ett varsamt men effektivt verktyg att gestalta ett av alla de rika levnadsöden som döljer sig bakom de medmänniskor vi förminskar med epitet som “ensamkommande” och “invandrare”. Filmen tilldelades festivalens Dragon Award Best Nordic Documentary.

I “Limbo” möter absurd komedi tragisk samtidsrealism när unga asylsökande hamnar på en ö i Yttre Hebriderna. Den skotske regissören Ben Sharrock har gjort en oemotståndlig film; vacker, gripande och bitvis väldigt rolig.

Av de svenska filmerna stack Ronnie Sandahls “Tigrar” ut lite extra. Den belönades också med festivalens tyngsta pris, Dragon Award Best Nordic Film. Filmen bygger på Martin Bengtssons självbiografiska bok “I skuggan av San Siro”, om hur han som 16-årig fotbollstalang värvas av italienska topplaget Inter – men på plats i Milano successivt bryts ned. Filmen är en närmast klaustrofobisk skildring av den internationella proffsfotbollens baksida. Erik Enge är lysande i huvudrollen och erhöll välförtjänt Dragon Award Best Acting.

Jag såg också en hel rad med andra bra och engagerande filmer från hela världen; som franska “Gagarine”, finlandssvenska “Tove”, japanska “Sanna mödrar”, irländska “Dating Amber”, kinesiska “Mama”, danska “Persona non grata”, ivorianska “Night of the kings”, grekiska “Digger” och polsksvenska “Sweat”.

Tyvärr hann jag inte se den film som av publiken röstades fram till Best International Film, “Quo vadis, Aida?”, den bosniska regissören Jasmila Zbanics film om folkmordet i Srebrenica. Festivaltröst: Allt bra jag missade kommer förhoppningsvis snart ha ordinarie svensk premiär.