Vill du försvara Sverige? – bli förskollärare

“För den som vill ta sitt samhällsansvar på allvar och engagera sig för Sveriges försvar finns gott om plats även för vapenvägrare”, skriver Josef Sörensson i en fristående kulturdebattartikel med anledning av Magnus Malm och Stefan Gustavssons debatt om pacifism och icke-våld.

Det pågår just nu en mycket relevant debatt kring kristnas förhållande till krig mellan Magnus Malm och Stefan Gustavsson. Frågorna är inte enkla och båda ger en god argumentation. Jag är inte den som kommer slå fast att delaktighet i militärt motstånd som kristen skulle vara varken rätt eller fel. Men utifrån min erfarenhet inom civilt försvar vill jag ge några kompletterande perspektiv.

Gustavsson replikerar på Malm: “Betyder det att den som är kristen ska stå bredvid och applådera när andra är beredda att offra sig för den gemensamma friheten? Att väpnat försvar är moraliskt rätt för den som inte är kristen men orättfärdigt för den kristne?” Det är vanligt att vi i en argumentation spetsar till frågorna i hopp om att det ska göra bilden klarare. Men är frågan tillräckligt komplex är det inte alltid vi hittar rätt genom en tillspetsad akademisk diskussion, utan vi behöver snarare landa i ett praktiskt förhållningssätt på det personliga planet.

Utan att förringa betydelsen av debatten kring den principiella frågan om krigsmakt respektive pacifism, vill jag komplettera med ett lite mer personligt anslag – hur hittar vi en väg i detta i praktiken? Frågan behöver i grunden förbli ett personligt ställningstagande, lika personligt som det faktiskt är att döda en medmänniska. Inom parantes sagt så är ett problem med det militära maskineriet som fenomen just tendensen att göra våldet opersonligt och anonymt.

Som individer har vi alla olika uppgifter att fylla, det gäller både i fred och i krig. Själv arbetar jag på Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), bland annat med att just förbereda Sverige för att kunna hantera krig. Sveriges totalförsvar består av militärt och civilt försvar, där MSB företräder det civila försvaret. Båda delarna är helt nödvändiga för att försvara Sverige, och planeringen av totalförsvaret sker sammanhållet och integrerat.

Sverige krigsplacerar just nu personal i många civila myndigheter, i sjukvård, och i annan samhällsviktig verksamhet. Det görs för att denna verksamhet inte bara är samhällsviktig utan också krigsviktig.

Den något tillspetsade frågan om kristna ska stå bredvid och applådera dem som offrar sig för den gemensamma friheten riskerar att leda oss fel. Det moraliska argumentet Gustavsson lyfter att vi har ett gemensamt ansvar för ett samhälle vi delar och vill värna är visserligen viktigt, som ett av de starkaste argumenten mot ren pacifism. Men en fråga som kanske hellre borde ställas är: Är Sverige värt att värna och försvara, och (i så fall) vilken är min uppgift i ett sådant försvar? Som kristen handlar inte alla livets frågor om vad som är tillåtet eller inte, utan även om vad som är min egen kallelse.

För mig är svaret på frågan om Sverige är värt att värna och försvara definitivt ja, trots de brister och utmaningar samhället har. Denna grundläggande fråga bör leda till konsekvenser på det personliga planet. Min egen uppgift ser jag då ligger inom det civila försvaret. Jag är beredd att offra en hel del för det, om det krävs även min egen säkerhet. Jag är mer involverad i Sveriges försvar än de flesta, och står definitivt inte vid sidan av och applåderar. Ändå har jag aldrig gjort lumpen. Jag tar här mig själv som exempel, men det civila försvaret består av så många delar. En fungerande barnomsorg, förberedd att kunna verka under störda förhållanden, är exempelvis helt fundamentalt för Sveriges försvarsförmåga i krig.

Att sätta kriget i Ukraina i en större kontext är viktigt, precis som Gustavsson också lyfter. Ukrainarna står inte bara upp för sitt eget land utan för ett fritt och demokratiskt Europa. Kriget handlar inte enbart om att två stater gör anspråk på samma territorium, utan det är en strid även om andra värden, om fri demokrati och i ett större perspektiv om en regelstyrd världsordning med respekt för länders suveränitet.

Vi ska i det sammanhanget hålla i minnet att väpnat angrepp bara är ett av verktygen i den ryska regimens verktygslåda. Deras försök att utöva ett inflytande pågår redan mot Europa och mot Sverige på många sätt, och det finns en hel palett av metoder. Detta faktum ger i sig argument för att väpnat motstånd inte heller är det enda verktyget för att värna de värden Sverige står för. Försvaret av Sverige pågår på så sätt redan idag, och vår suveränitet handlar inte heller enbart om vårt territorium.

I totalförsvaret finns plats för många olika kompetenser, där handhavande av vapen bara är en. För den som vill ta sitt samhällsansvar på allvar och engagera sig för Sveriges försvar finns gott om plats även för vapenvägrare. Inte minst viktigt är att här och nu tillsammans målmedvetet bygga det Sverige som är värt att värna. Detta är ju kärnan. Så vill du verkligen ta ansvar för att försvara Sverige – bli förskollärare!

Josef Sörensson, arbetar till vardags som utredare inom beredskapsplanering på Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap. Åsikterna i artikeln är hans egna.