Yavari-Ilan: Jag förstår inte att min konst är så omtyckt

Hon är känd för sitt karaktäristiska bildspråk, där föremålen ofta överlappar varandra. När den svenskisraeliska konstnären Birgitta Yavari-Ilan besökte Sverige i början av sommaren fick Dagen en pratstund med henne.

– Det har varit min önskan att göra Herren känd genom min konst, säger hon.

Inne i Carola Häggkvists kök i den gula villan i Steninge slottsby, hänger en bild signerad Birgitta Yavari-Ilan. Den föreställer ett porträtt av en leende kvinna i bakgrunden, ett bröllopspar i förgrunden och över alltsammans svävar en Davidsstjärna. Där finns också en text: “A team of two in the same garden”.

Bilden är signifikant för konstnären. Den som sett någon av Birgitta Yavari-Ilans bilder känner ofta igen dem när man ser dem igen – hon har sin egen stil. En bekant beskrev det på följande sätt när jag berättade om intervjun: “Ja, det är hon som ofta målar tavlor med duvor, ansikten och något israeliskt. De bilderna har man sett i många hem!”

När vi möts är hon i Sverige för att semestra och för att lansera sin senaste väggkalender, och även andra tidigare utgivna böcker. Hon bor några dagar hos sin vän Carola Häggkvist, som i sin tur hälsat på i Birgittas israeliska hem under påsken. Besöket där utmynnade i TBN Nordics påskprogramserie “Bakom den blå dörren”, som finns att se på Youtube.

– Det är en ära att få ta emot Birgitta som gäst. Vi har alltid haft en så skön själslig kontakt, där vi brinner för samma saker, säger värdinnan medan Birgitta fotograferas nere vid det glittrande vattnet.

– Allt det vackra, hoppet, tron, Jerusalem … Vi konstaterade det i går, att utöver författare och konstnär är hon också poet. Ylva Eggehorn har sagt att hon låter som Selma Lagerlöf och för mig är hon helt unik, fortsätter Carola.

De båda vännerna har ägnat de senaste dagarna åt att åka runt i Sverige, bland annat till Birgittas födelseort Vetlanda och till Båstad där hon tillbringat många somrar under barndomen.

– Resan kan förhoppningsvis ge lite fortsatt inspiration tänker jag. Det är på äldre dagar som de bästa dagarna kan få komma, och då ska vi ära de äldre och bana väg för dem, konstaterar Carola innan hon beger sig in i villan igen.

Tillbaka till tavlan med brudparet i förgrunden. Äktenskap och kärlek är tydliga teman både i Birgittas konstnärskap, liksom i hela hennes liv. Hon har varit gift tre gånger, genomgått två skilsmässor och blivit änka, men hon har aldrig slutat tro på den eviga kärleken.

– Jag har alltid haft två heliga rum: det har varit kärleken på jorden, i form av äktenskapet, och så kärleken till Gud som skapat oss. Det var självklart för mig att jag skulle nå honom på något sätt, säger Birgitta när hon slagit sig ner i bilens främre passagerarsäte och vi börjar rulla genom den vackra, grönskande slottsparken.

Trots att hon inte växte upp i något uttalat kristet hem var tron på Gud självklar för Birgitta redan som barn. Och detta har präglat Birgittas konstnärskap. Hennes mamma hade judisk härstamning längre tillbaka och hennes pappa hyste av olika anledningar en stor kärlek till det judiska folket, men varken han eller mamman var uttalat troende.

– Det har varit min önskan att göra Herren känd genom min konst, och att föra de sökande mot Gud, säger Birgitta om sin konstgärning.

– Jag är så tacksam att konsten precis som musiken kan nå till människors hjärtan, och att man kan få förmedla ett starkt budskap. När man kombinerar text och bild som jag ofta gör, då blir det som en högtalare, konstaterar hon.

Hon har också en strategi för hur man hanterar kritik eller oförståelse från människor.

– Blir det inte mottaget så får man spara det. “Stör inte kärleken förrän den själv vill”, som det står i Höga visan.

Hennes bilder är som sagt ofta bilder som överlappar varandra. Det är inte bara ett stilgrepp hon gillar, utan den har ett högt symboliskt värde.

– Jag vill ha genomskinligheten, och också visa att det är mer än en sak som händer på samma gång – det vackra, det djupa, det filosofiska, det politiska … Mina tavlor har blivit älskade, men jag har inte förstått varför själv.

Du har inte förstått varför din konst blivit omtyckt?

– Nej, jag tycker själv att jag är väldigt begränsad. Men jag har fått höra att jag målar med mitt hjärta och det stämmer – jag har ingen annanstans jag kan måla eller skriva ifrån. Jag blandar det jordiska med det himmelska, det är skilsmässa, glädje, sorg – hela livet får rymmas.

Att det blev just Israel som kom att bli Birgittas andra hemland berodde en del på hennes första äktenskap, det som gav henne namnet Yavari. Hon hade som 20-åring studerat på framstående Parsons school of design i New York, i vars bibliotek Birgittas stora coffetable-bok Forsake Not Your Heart finns till utlåning.

Hon ville under inga omständigheter tillbaka till Sverige.

– Jag gruvade mig för att komma tillbaka till ett land där man hade sex för vänskaps skull, där äktenskapet var omodernt – och Gud var hittade man honom?

Maken hade muslimsk bakgrund och att paret valde att gifta sig i en svensk-luthersk kyrka i Chicago uppskattades inte av hans familj. Birgitta hoppades att en flytt till Israel, med sin blandning av öst och väst, skulle kunna rädda äktenskapet. Så blev det inte. Maken var inte snäll mot henne och när han ställdes inför valet att ta emot ett stort arv eller fortsätta vara gift med Birgitta valde han att överge henne.

Inte heller hennes andra äktenskap, med mannen som gav henne efternamnet Ilan, höll. I femton års tid var de gifta, och förlorade under den tiden en gemensam son, som dog bara tolv år gammal.

Vi parkerar under ett stort träd som ger behaglig skugga. Sommarluften fläktar in genom den öppna bildörren. Ju mer Birgitta berättar om sitt hittills 77-åriga liv, desto mer otroligt tycks det att hon sitter här i dag, till synes välbevarad och ännu högst aktiv. Det är sorg på sorg, men också en obotlig tro på kärleken och på det vackra i livet.

För ett år sedan dog hennes siste make, en professor från Sydafrika, efter tolv års äktenskap. Nu ligger han begravd på Sions berg i Jerusalem - som utgör utsikten från Birgittas balkong.

– Jag ville inte gråta när han försvann. Jag vill vara tacksam för vad jag hade fått, i stället för att se vad jag förlorade, säger Birgitta.

Men nu, ett år senare, har tårarna börjat komma allt mer. Tårarna rinner nedför Birgittas kinder och hon trycker min hand som hon fattat under intervjun. Något fler äktenskap lär det inte bli för Birgitta, åtminstone inte ett i jordisk bemärkelse.

Vad tänker du när du ser tillbaka på allt som du varit med om?

– Att det är som en katt med nio liv. Jag förstår att jag gått sönder, men jag har aldrig förlorat tron på kärleken. Jag har nog fått samma resilience, alltså förmåga att överleva, som landet Israel har. När jag inte längre kunnat tro på den mänskliga kärleken genom äktenskapet, då har Herren blivit min brudgum, som det står i Jesaja.

– Visst har jag brutits sönder totalt flera gånger, men det är inte så farligt som man kan tro. Jag har fått en ny tillhörighet till Herren, han har fått ta ännu större plats igen.

Josefin Lilja

Josefin Lilja är reporter och biträdande redaktör för avdelningarna Livsstil och Kultur på Dagen.