Återspeglar serien ”Maktens ringar” något av Tolkiens kristna tro?

Lyckas Amazon skapa något som kommer i kontakt med det som alla verkligt betydande berättelser bara är en återspegling av: den om Guds människoblivande, död och uppståndelse? skriver John Sjögren i sin kulturessä.

Tolkien trendar. Amazons jättesatsning Maktens ringar, den dyraste serien i film- och tv-historien, har gjort att såväl sociala som traditionella medier närmast svämmat över av olika perspektiv på den brittiske språkprofessorns säregna mytologi och alternativa historieskrivning. DN Kultur ägnade inför seriens premiär hela tolv sidor, på en och samma dag, åt Tolkiens verk.

På sociala medier har serien dragits in i kulturkrigets smutsiga strider. Serien har anklagats för att alltför mycket anpassa sig till dagens politiska mångfaldsideal, då den har svarta skådespelare i rollistan och sätter kvinnliga karaktärer i förgrunden. Och inte minst det senare är knappast något man finner i Tolkiens utpräglat manliga värld.

Vad det dock pratats väldigt lite om, åtminstone i svenska medier, är Tolkiens kristna tro. Vilket egentligen är underligt då den formade hans verk på ett avgörande sätt. Tolkien var en djupt troende katolik och kallade själv trilogin om maktens ring för ett utpräglat katolskt verk. Vilket dock inte betyder att man ska läsa Tolkiens berättelser, eller hela den mytologi han skapade, som entydiga kristna allegorier där karaktärer och händelser på ett enkelt sätt representerar fenomen och händelser i den bibliska frälsningshistorien. Faktum är att Tolkien skarpt ogillade alla former av allegorier. Där skiljer han sig från sin gode vän C.S. Lewis, vars Narnia-böcker är just allegoriska.

Det kristna hos Tolkien ligger på ett mycket mer grundläggande plan. I sin essä On Fairy-stories, (Om sagor), beskriver Tolkien hur han ser på sagans natur. Här får man tydligt syn på hur hans kristna tro förhöll sig till sagoberättandet. Han är i denna essä främst intresserad av hur den “primära verkligheten” förhåller sig till den litterärt skapade “sekundära verkligheten”. Tolkien menar att en sagas framgång inte hänger på vad som på engelska brukar kallas för “suspension of disbelief”, det vill säga att berättaren lyckas upphäva tvivlet hos läsaren, utan snarare beror det på i vilken utsträckning författaren förmår bli en “subkreatör”.

Tolkien menade att alla författare som vill skapa en sekundär värld försöker göra sin litterära fantasi så verklig som möjligt. Ett tecken på en lyckad saga är att den bär på den konsekvens och fasthet som präglar också den primära verkligheten. Något sådant skulle inte vara möjligt om inte sagan var en del av denna verklighet. Att människan tenderar att skapa sina egna myter och sagor, att hennes natur på många sätt tycks vara subkreatörens natur, är ett tecken på att människan själv är skapad. Och inte bara skapad, utan skapad till en Skapares avbild.

Sagans mest utmärkande drag kallar Tolkien för “eukatastrof”. Med denna term syftar han på den plötsliga och oväntade vändning som han hävdar att alla sagor måste innehålla. Sagans viktigaste funktion ligger i det lyckliga slutet. Men det handlar inte om någon sentimentalitet utan rör sig snarare om vad Tolkien kallar för “den goda katastrofen”, en mirakulös nåd som förvandlar det yttersta nederlaget till plötslig triumf.

Det främsta exemplet på detta hittade Tolkien i den kristna berättelsen. För Tolkien var eukatastrof detsamma som evangelium. Den största sagan, den mest genomgripande eukatastrofen, är den om Jesu död och osannolika uppståndelse. Med detta inte sagt att kristendomens narrativ ska betraktas endast som en saga, en fantasi. Tvärtom. Kristendomens berättelse var för Tolkien den händelse i tiden där legend och saga blivit levande och verklig historia. För Tolkien är evangeliet i mångt och mycket just en “fairy-story”, en saga.

Evangeliet är mytiskt i en “perfekt, självständig och uttrycksfull betydelse”, skriver Tolkien. Men denna myt, denna berättelse, har klivit in i historien och blivit en del av den primära verkligheten. Det är en berättelse som börjar och slutar i glädje och som likt ingen annan saga bär på den inre fasthet som präglar verkligheten. Tolkien skriver: “Det finns ingen saga som människan hellre uppfattar som sann, och ingen saga som så många skeptiska människor har accepterat som sann. Ty dess konstfullhet bär på en sådan utomordentligt övertygande ton av Primär Konst, det vill säga av ursprunglig Skapelse. Att förkasta denna berättelse leder antingen till sorg eller vrede.”

Evangeliet är den högsta av alla berättelser, den yppersta av alla sagor. Men denna saga har den särskilda egenheten att den är alltigenom sann, att den utspelar sig i den primära verkligheten. Den är berättad, inte av en mänsklig subkreatör, utan av Skaparen själv. Legend och historia har mötts och smält samman. Men evangeliet, skriver Tolkien, har på detta sätt inte upphävt eller avskaffat legenden. Genom evangeliet har myt, saga och legend helgats. I ett brev till sin son Christopher sammanfattar Tolkien sin tanke och hållning:

“Självklart menar jag inte att evangelierna berättar vad som bara är en saga; men jag menar med stort eftertryck att de berättar en saga: den största. Människan berättaren behövde återlösas på ett sätt som motsvarade hennes natur: genom en gripande berättelse. Men eftersom dess upphovsman är den överlägsna Konstnären och Verklighetens Upphovsman, fick den också Vara, blev sann på Primärplanet.”

I botten av Tolkiens berättande finns alltså denna mycket kristet färgade föreställning om sagans väsen. Om Amazons serie lyckas fånga Tolkiens anda eller inte har inte så mycket att göra med om de sätter kvinnliga karaktärer i centrum eller låter alver spelas av svarta skådespelare. Vad det snarare hänger på är om de lyckas skapa en saga som kommer i kontakt med den sagornas saga som alla verkligt betydande berättelser bara är en återspegling av: Sagan om Guds människoblivande, död och uppståndelse.