Kanske behöver vi börja med vänlighet för att få väckelse?

Kan det vara så att det är avgörande att gemenskapens kroppsspråk blir en klangbotten för att med trovärdighet kunna förmedla evangelium? Det frågar sig Daniel Röjås i sin kulturessä.

I den gudstjänst där jag välkomnades som ungdomspastor till Sävedalens Missionskyrka i mitten på 1990-talet minns jag hur en av de andra nya medlemmarna, Bengt, som kommit till tro i mogen ålder, vittnade om de två saker som berört honom mest i hans resa till tro: “Dels var det de enkla lovsångerna ni sjöng i gudstjänsten - jag kände att ni verkligen hade kontakt med Gud när ni sjöng dem. Och så var det det vänliga bemötandet, hur ni hälsade på mig, som gjorde intryck.”

När jag tänker på dessa ord ringer kompositören Göte Strandsjös textrader inom mig: “Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn. Så var det för mig att komma till Gud. Jag kände att här hörde jag hemma.” Kan det vara så att vänlighet är en väckelsefråga? Att det är avgörande att gemenskapens kroppsspråk blir en klangbotten för att med trovärdighet kunna förmedla evangelium?

Just nu är det sommar, men om 4-5 månader dekoreras våra stadskärnor och gallerior med julpynt och julgranar med färgade kulor och glitter. Men när julen är över antingen slängs eller plockas pyntet ner i lådor inför nästa år. Ingenting växer på dem och det mesta är artificiellt. Om Paulus är känd för att kontrastera köttet och anden så är han också känd för de nyckelord han kopplar ihop med dem: köttets gärningar som ställs mot Andens frukt. Det är som att jämföra julgranen som ser fantastisk ut ett tag och sedan dör, med riktiga fruktträd som även om de inte är spektakulära fortsätter att bära frukt.

Denna kontrast illustrerar den kristna trons vision om vad som händer med den människa som genom tron på Jesus får Andens gåva. Vi börjar som ett verkligt träd bära frukt, Andens frukt. Men inte så att vi kan lägga armarna i kors. Paulus utmanar oss med orden: “Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg” (Gal 5:25). Paulus motar bort tendenser av överandlighet och självhävdelse när kristna river och sliter i varandra och lever i konflikt istället för i kärlek. Han beskriver en väg vi kallas att gå där vi bär Andens frukt på ett sådant sätt att vi präglas av vänlighet.

I Galaterbrevet 5:22-23 kan vi läsa om Andens frukter:

Kärlek: I Bibelns tappning handlar kärleken om viljans stadiga inriktning på andras bästa. Mer om en slitstark omsorg om medmänniskor än tillfälliga fladdrande känslor.

Glädje: Många yttre orsaker till glädje kan försvinna, men att vår synd är förlåten, att Jesus har uppstått från döden, att vi har fått lära känna honom och att Anden stärker oss med sin närvaro, är glädjeämnen som består.

Frid: Syftar inte på en passiv känsla utan kan beskrivas som den ordning som råder i ett land som har en god regering. När vi lever i upprättade relationer med Gud, oss själva, varandra och hela skapelsen upplever vi frid.

Tålamod: Handlar om att utveckla en förmåga att inkludera även de människor som utmanar mig genom att inte tänka som jag. Häftigt humör kan slå sönder gemenskap, men tålamod kan bygga upp den.

Vänlighet: En kristen ska egentligen inte behöva gå på charmkurs. Genom Andens närvaro växer vänlighet och medmänsklighet. Jag uppmärksammar andra och gläds med deras framgångar och impregneras alltmer av Jesu sinnelag.

Godhet: Godhet rymmer förmågan att säga ifrån, ta fighten för det som är rätt, sätta gränser när någon mobbas och försvara andras rättigheter.

Trofasthet: Att våga tro gott om andra, att inte vara misstänksam i onödan. Det handlar om en ärlighet som gör att ett handslag gäller och att man håller löften och är pålitlig.

Ödmjukhet: CS Lewis skrev en gång: “Ödmjukhet är inte att tänka mindre om sig själv utan att tänka mindre på sig själv.”

Självbehärskning: En förmåga att säga nej till frestelser. Att kunna tygla begär. När man säger nej till den kortsiktiga vinsten av en frestelse och håller ut i det som är rätt, att välja den långsiktiga vinsten genom att välja det som är gott.

När Paulus diskuterar kristet ledarskap i ett annat sammanhang säger han: “En Herrens tjänare skall vara vänlig mot alla.” (2 Tim 2:24). Kanske detta är den enskilt viktigaste egenskapen för att ett ledarskap ska kunna fungera i kärlek, lyfta människor underifrån, väcka förtroende och färga församlingskulturen med vänlighet? Kanske en dimension att ta i beaktning när vi skriver platsannonser och söker nya ledare?

Hur ska då vänligheten omsättas i praktisk handling?

När jag arbetade som ungdomspastor i Sävedalens Missionsförsamling i Göteborg lärde jag känna en man som på ett unikt sätt förädlade fikastunden till en egen konstart, nämligen församlingens dåvarande föreståndare Urban Erestam. Denna gemytets mästare hade en förmåga att gräva fram fikabröd ur bortglömda frysar och outforskade kylskåp som slog omgivningen med häpnad. Bullpåsar från julmarknaden året innan, överblivna sockerkakor från olika decenniers symöten och rulltårtor med alltmer skiftande färgskalor grävdes fram med stor frenesi, medan kaffearomen spred sig från den inkörda kaffebryggaren. När vi övriga dömde ut olika fikabröd som otjänlig människoföda och föreslog att Anticimex skulle ta sig an dessa bakverk hade Urban ett uttryck som han ständigt använde med stor inlevelse:

“Det är ingen fara med fikabrödet. Det behöver bara en ryggsmekare i mikron så blir det som nytt igen.” Efter 30 sekunder (i svåra fall upp till en minut) på full effekt i mikron hade undret skett och gamla bullar och kakor som återfått sin lyster sveptes ner med skummande kaffe i ansenliga mängder.

Den senaste tiden har jag i mötet med människor tänkt på hur vi alla är i behov av en slags ryggsmekare i mikron, på olika plan. Vad är det som kan få oss att tina upp och börja möta varandra med vänlighet? Vad är det för mental ryggsmekare i mikron som vi behöver för att räta på oss och bli de människor vi är tänkta att vara? Jag tror att ett av de bästa sätten att omsätta vänlighet i praktisk handling är uppmuntran. Eller med Bibelns ord: “Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag…”(Heb 3:13)

Jag vill ge några konkreta förslag på hur vi kan kultivera en miljö präglad av vänlighet och uppmuntran:

• Säg vänliga ord till dina medmänniskor. “Vänliga ord är som honung – smakar sött och gör kroppen frisk.” (Ordspråksboken 16:24). Vänliga ord kan också distribueras genom en skriven hälsning i olika kanaler.
• Möt dina medmänniskor med en kärleksfull blick. “Vänliga blickar gör hjärtat glatt, god nyhet ger kroppen styrka.” (Ordspråksboken 15:30)
• Hjälp en medmänniska praktiskt.

I filmen Hobbit får den gode trollkarlen Gandalf frågan om varför en liten hob har utsetts för det stora befrielseuppdraget. Han svarar: “Jag vet inte. Den onde Saruman tror att bara stor makt kan hålla ondskan tillbaka. Men det är inte vad jag har funnit. Jag har funnit att det är de små tingen, vad vanligt folk gör i vardagen som håller mörkret stången. Enkla uttryck för vänlighet och kärlek.”

Just nu finns det många medmänniskor som behöver en hjälpande kärleksfull hand på olika sätt. Det kan handla om att klippa gräset åt någon som inte orkar själv, eller handla hem mat till någon, eller om att swisha en slant till någon som fått problem med försörjningen. Varför inte bjuda en medmänniska på en oväntad fika med möjlighet till ett gott samtal?

Så här står det om ledaren Timotheus i den tidiga kristna kyrkan i 1 Thessalonikerbrevet 3:2-3: “Han skulle styrka och uppmuntra er i tron så att ingen vacklade under alla dessa påfrestningar.“ Låt dig uppmuntras av tanken på de goda nyheterna om att varje människa är älskad av Gud och oändligt värdefull för honom. Kanske kan det leda till större saker än vi kan ana?