Många predikar alltför vagt om ”Gud” – vi måste tala om Fadern, Sonen och Anden

”I en individualistisk tid är bekännelsen att Jesus Kristus är Herre något oerhört. Frågan är om vi ens själva inser vidden av de orden. Att Jesus är Herre, betyder att vi lyder under honom, att vi är honom underdåniga och att vi säger ‘ske din vilja’”, skriver Kerstin Oderhem i Dagens nya serie där olika kristna företrädare skriver utifrån Lausannedeklarationen.

Vi bekräftar vår tro. Så inleds Lausannedeklarationen. I en tid när det mesta ifrågasätts, även teologiska fundament, är det viktigt att bekräfta tron. I stark kontrast till samhällets tvivel på absoluta sanningar formuleras kärnan i vem Gud är. Kristendomens anspråk är enormt. ”Vi tror på den ende evige Guden.”

Vi tror på att Gud är den ende. När Gud ger Israels folk de tio budorden, lyder det första: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). Detta betyder att Gud säger till människan: Du ska låta mig ensam vara din Gud – den du hoppas på, den du ger ditt hjärta, din själ, din kraft och din kärlek.

Sådan är Gud

Vi tror på en evig Gud – alltså att han är utan början och utan slut. Det betyder att det finns ett ursprungligt samband mellan honom och världen. Förklaringen kommer i fortsättningen av texten, där Gud beskrivs med orden världens skapare och Herre. Han är alltså både den som är av evighet och den som har skapat världen. Det betyder att han också är dess Herre och att hela skapelsen är Skaparen underdånig. I den apostoliska trosbekännelsen, som är kyrkans äldsta bekännelsedokument, sägs samma sak: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.”

Fakta: 50 år sedan Lausannedeklarationen

• I sommar är det 50 år sedan Lausannedeklarationen skrevs under.
• I samarbete med Libris förlag och Svenska evangeliska alliansen högtidlighåller Dagen jubileet genom att publicera tio texter ur boken Goda nyheter för hela världen, där företrädare från olika delar av kristenheter skriver utifrån Lausannedeklarationen.

Lausannedeklarationen fortsätter att bekänna att Gud är Fader, Son och helig Ande. Detta treenighetens mysterium är Gud. De är tre och ändå en och ingen av dem kan vara utan den andre. Det betyder att vi, den kristna församlingen, omöjligt kan utesluta någon av dem.

Det blir allt vanligare i Sverige att vi såväl i gudstjänst som predikan använder det mer övergripande namnet Gud. Men vi behöver lära känna både Fadern, Sonen och Anden och vår förkunnelse behöver därför tala om dem alla. Annars blir Gud förminskad, diffus och opersonlig. Gud Fader har blivit synlig genom Jesus Kristus och utan den helige Ande finns ingen kraft att arbeta och verka i Guds rike. Den helige Ande är den som drar människor till Jesus.

Kallad och sänd

Gud kallar åt sig ett folk, det vi i dag kallar för den världsvida kyrkan. I den globala gemenskapen gör vi lite olika teologiska betoningar men vi är ändå ett folk – vi som bekänner Jesus som vår Herre och Frälsare.

I en individualistisk tid är bekännelsen att Jesus Kristus är Herre något oerhört. Frågan är om vi ens själva inser vidden av de orden. Att Jesus är Herre, betyder att vi lyder under honom, att vi är honom underdåniga och att vi säger ”ske din vilja”. Om han är Herre finns ingen annan att följa.

Guds första kallelse till oss är alltid till honom själv, in i relation, närmare och djupare. Där blir vi, med vår synd och brist, kallade till omvändelse och efterföljelse. Där får vi lära känna honom och se vidden av hans kärlek och nåd. Från denna plats vid Guds hjärta utgår sedan sändningen. Han kallar och säger, det finns ett uppdrag i världen som väntar. Gå till din uppgift!

Att följa Jesus medför konkreta saker i vardagen. En enkel övning kan vara att sätta sig ner med papper och penna och skissa på de områden och arenor där man finns till vardags och fråga sig: hur märks det att jag följer Jesus just här? Hur ser dessa människor, som jag möter på dessa arenor, att jag är en lärjunge kallad av Gud, till att vara en tjänare?

Kallelsen och sändningen gäller oss som individer, men även som församlingar. Vi är kallade att vara ett folk. Tillsammans är vi kallade in i relationen med Gud och sända på uppdrag in i världen. Sända som tjänare med ett bestämt mål …

… att vara vittnen – män och kvinnor som berättar om vad vi har sett och hört.

… att utbreda riket – att leda nya människor till tro.

… att bygga upp Kristi kropp – att stärka församlingen till att växa i lärjungaskap.

… att förhärliga hans namn – att lovsjunga och ära Gud.

Både som individer och gemenskap misslyckas vi gång på gång med detta, men vi får inte låta våra misslyckanden definiera oss eller stoppas oss från nystart och omstart. Därför kan vi även be med i Lausannedeklarationens syndabekännelse och glädja oss åt att Gud aldrig kommer till en punkt där han säger att ”nu har du försökt tillräckligt många gånger, det går inte mer”.

Att Gud, den ende och evige drar oss in i relationen med sig själv och sänder oss på uppdrag i den här världen är stort. Det är ett uppdrag att ta på allvar och våga hänge sig åt. Tänk att den ende evige Guden, världens Skapare och Herre, har kallat oss att vara hans! Och så säger han: Kom! Arbeta med mig i min skapelse, var mina händer i denna världen. Detta måste vara världens vackraste gåva.