Vissa frågor är hyperkänsliga nu - och ve den som tänker annorlunda

Ett mått på ett samhälles frihet är hur det klarar att hantera människor med övertygelse. Måttet på en övertygelses djup är hur stort utrymme jag kan ge en meningsmotståndare utan att känna mig hotad, skriver Dan Salomonsson i en kulturessä.

Kan en motståndare till samkönade äktenskap värna andras rätt att gifta sig samkönat? Ska den som är borgerlig värna möjligheten att bilda socialistiska partier? I en allt mer polariserad värld riskerar vi som har starka uppfattningar att beskära andra rätten att tycka något motsatt det vi själva är övertygade om. Kan man vara övertygad om vad som är rätt och fel i en kristen församling och samtidigt acceptera att samhället behöver en lagstiftning som skyddar människor som lever på ett för kyrkan helt främmande sätt? Kan kyrkan ges utrymme att fritt leva ut sin tro utan att samhället griper in med hot om begränsningar, indragna bidrag och repressalier?

Den svenska konsensuskulturen betraktar oliktänkare som ett hot. I en sådan miljö krävs det mod att stå upp för ett samhälle där ingen tvingas till åsiktsmässig konformitet. Ett gott samhälle måste rymma olika uppfattningar och ändå hållas samman.

Det finns frågor som är hyperkänsliga just nu. Den som eventuellt skulle kunna misstänkas för att inte “tänka rätt” angrips hårt. När en partiledarkandidat inte snabbt nog svarar på frågan om han kan tänka sig att viga samkönade par går genast larmet. Ut rycker “åsiktspolisen”, snabba som kobror, för att hugga den som försökte resonera. När högsta domstolen i USA, på andra sidan Atlanten, flyttar beslutet om aborträtt till delstaterna börjar nervösa svenska politiker vifta med dokument och lanserar idén om att grundlagsfästa aborträtten i Sverige. Detta trots att inget av de politiska alternativen i Sverige tänker ändra nuvarande abortlagstiftning. Ve den som tänker annorlunda än det för tillfället påbjudna.

Det är inte bara från meningsmotståndare som skotten skjuts. Lika vanligt är “friendly fire”. När någon i de egna leden inte följer talepunkterna kommer misstänkliggöranden och insinuationer. Den som inte helt inordnar sig i ledet blir snabbt attackerad av de egna.

Vem bär då ansvaret för polariseringen? Media, tänker någon. Politikerna som “käbblar”, säger en annan. Inte så sällan pekar någon ut den som har fräckheten att gå mot strömmen som orosmakare. Alla förslag på skyldiga prickar rätt, eftersom vi alla har ett ansvar! Alla har ett ansvar att bygga broar till våra meningsmotståndare och öppet diskutera åsiktsskillnaderna utan nedlåtande attityder.

Ett exempel på brobyggande som förändrade vår samtidshistoria är förhandlingarna om kärnvapennedrustningen. Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs trevande försök att etablera en dialog hade efter mycket brevskrivande resulterat i ett personligt möte. De båda världsledarna var barn av två olika världar. Den representativa demokratin och kommunismens ideologi var oförenliga.

Reagan skriver i sina memoarer Ett amerikanskt liv, att båda ledarna bar på en djup misstro mot varandra utifrån årtiondens erfarenhet. I sina inledande tal på toppmötet positionerade sig både USA:s 40:e president och sovjetmaktens högste ledare genom att peka på hur motståndaren historiskt svikit ingångna överenskommelser och varit ett hot.

Men det kom en attitydförändring. Medan experterna “höll på” föreslog Reagan att de båda ledarna skulle gå ut och ta en nypa frisk luft och få ett tillfälle att prata. Reagan minns:

“… jag sa att jag tyckte att vi båda befann oss i en unik situation. Här satt vi, sa jag, två män som hade fötts i små stugor i landsorten mitt i våra respektive länder. Vi hade båda varit fattiga och kommit från enkla förhållanden. Nu var vi våra länders ledare och antagligen de enda två i världen som skulle kunna starta tredje världskriget. Samtidigt, sade jag, var vi antagligen de enda två i världen som skulle kunna ge jorden fred. Jag sa att jag ansåg att vi var skyldiga världen att använda oss av den möjlighet vi hade fått …”

Minuterna på tu man hand blev början på något nytt. Senare skriver Reagan om Gorbatjov:

“Han var både en god lyssnare och en vältalig debattör och trots våra olikheter tog våra samtal aldrig en fientlig vändning - han höll på sina idéer och jag på mina”. Vidare säger han: “Gorbatjov kunde vara varm och öppen som sällskapsmänniska, trots att vi några timmar tidigare har haft skarpa meningsutbyten”. “Han kunde skämta om sig själv och till och med om sitt land, och jag kom att tycka allt bättre om honom”.

Nedrustningen krävde att personer med diametralt motsatta världsbilder kunde bygga broar mellan varandra. Reagan förblev en stark motståndare till kommunismen, men byggde utifrån sin övertygelse en relation till fienden för samtal. Han behöll sin övertygelse utan att demonisera meningsmotståndaren. Att sträcka ut handen till andra sidan är inte att byta position. Vi riskerar att gå i en tankefälla genom att betrakta en avvikande övertygelse som ett hot. När vi blir rädda upphör vi att sakligt argumentera och ropar istället på förbud och begränsningar.

Samtidigt som vi står upp för vår innersta övertygelse måste vi också värna våra motståndarens rättigheter. Jesus säger: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt?”

Man behöver sortera frågorna rätt. I det polariserade samhället kräver man att idéburna sammanslutningar skall vara öppna för ideologisk omförhandling samtidigt som man ropar efter att samhället skall korrigera feltänkarna. Det vill säga samhället är ideologibärare och människorna skolas i att tänka “rätt”. I ett fritt och öppet samhälle skyddas i stället rätten att bära en övertygelse. Politiska partier, kyrkor och andra idéburna sammanhang kan fritt, utan motåtgärder, stå fast vid sina värderingar.

Garanten för det fria öppna samhället är att den som är övertygad tydligt värnar sina meningsmotståndares rättigheter. Ett mått på ett samhälles frihet är hur det klarar att hantera människor med övertygelse. Måttet på en övertygelses djup är hur stort utrymme jag kan ge en meningsmotståndare utan att känna mig hotad.