Biktande gangsters spär på fördomarna mot katoliker

Gangstertorpeden Paulie Gualtieri är nervös. Han har besökt ett medium som ser andarna efter män som dött för Paulies hand. Nu sitter Paulie hos sin katolska präst. Ångrar han sig? Ber han om Guds förlåtelse? Nej, han är en missnöjd kund. Alla dessa år av donationer till kyrkan, säger Paulie: Borde de inte skydda honom från sådan här skit?

Den ikoniska tv-serien The Sopranos med premiär 1999 är bara ett exempel på ett välkänt kulturellt fenomen: Katolska kyrkan gör sig bra i konst i allmänhet, kanske på film i synnerhet. Det är något med prästernas vackra klädsel. Ljuset som bryts genom katedralens fönster, tavlorna, skulpturerna. Den undertryckta sexualiteten. Den viskade bikten. Offret – uppoffringen.

Om skildringen av den katolska tron i maffiafilm har det skrivits mängder. En fråga bultar ständigt under ytan: De verkar så religiösa, tycks ta sin tro på så stort allvar. Samtidigt lever de ett komplett amoraliskt liv; stjäl, våldtar, mördar. Hur går det ihop?

I en av filmhistoriens mest kända scener håller Michael Corleone i sitt syskonbarn som döps. “Tar du avstånd från Satan?” frågar prästen. Ja. “Och allt hans verk?” Ja. Samtidigt korsklipper Francis Ford Coppola, regissör till Gudfadern, till de mord som Michael Corleone beordrat före dopet. Don Stracci skjuts i en hiss, Moe Greene får en kula i ögat. Don Barzini skjuts ner av en mafioso klädd i polisuniform.

Hur går det ihop?

Det har talats mycket om att maffiagenren skapat rasism mot amerikaner med italiensk bakgrund. Mindre om hur den underblåst fördomar mot katoliker. Den största låter så här: Är det inte sjukt hur gangsters och andra våldsmän kan mörda folk med höger och vänster hand, för att sedan bara bikta sig, bli förlåten och fortsätta med samma glada lynne?

Men en sak har jag tänkt på: Man ser inte mafiosos bikta sina mord. Om de gjorde det skulle vi kanske också se prästerna göra sitt jobb i biktstolen. De skulle konstatera för Michael Corleone och Paulie Gualtieri att bara den som “uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv”, för att citera Katolska kyrkans hemsida, får Guds förlåtelse.

Men maffiabröderna tycks aldrig ångra sig. I stället lever de sitt liv i dödens tjänst. De ger sina donationer, går i mässan, döper sina barn, begraver sina döda med radbandet i likstela händer. Jag kan bara minnas en uppriktig maffiabikt i popkulturen. Det är i Road to Perdition, serieromanen som år 2002 blev Oscarsbelönad film med Tom Hanks. Yrkesmördaren Michael “The Angel” Sullivan sätter sig i biktstolen efter sina dåd. Prästerna, berättar hans son, bleknar. Sedan går The Angel ut för att fortsätta sin hämndens resa. Bikten fungerar tydligen inte som avsett.

Ja, tänker jag efter alla dessa stunder med Gudfäder, Maffiabröder och Sopranokusiner: Nog är det märkligt hur dessa syndens män kan tro sig leva ett kristet liv. Sedan går jag själv ut i överflödets land i konsumtionens tid och köper ytterligare en jacka att lägga till det dussin jag redan äger. Jag ångrar mig och biktar det, men jag bättrar knappast mitt liv en millimeter.