Jag tar inte av prästkragen - den är en del av den jag är

”Tack – Birgitta.”Så började brevet som landade i min brevlåda förra hösten. Brevet skickades med post från en kvinna som jag aldrig har träffat och som jag inte känner. Det har nu gått ett drygt år sedan brevet damp ner. Då, i september 2022 handlade det om ett fint handskrivet kuvert, handstilen var vacker och i högra hörnet satt ett riktigt frimärke. Under det dryga år som gått har det blivit flera brev, vykort, e-mail och meddelanden i sociala medier med samma budskap: ”TACK. Tack för att Du tydligt visar att du är kristen.”

Det första brevet landade hos mig strax efter riksdagsvalet och brevskriverskan hade uppmärksammat att jag och flera i min familj bar kors runt halsen när vi syntes i TV i samband med valvakan. Jag bar, som nästan alla andra dagar ett stort guldkors som jag köpte i samband med vår äldsta dotters ankomst. Vår ena dotter hade synligt sitt konfirmationskors, ett kors som hon ärvt från mig och som jag fick av mina föräldrar när jag konfirmerades 1983.

Brevet gjorde mig glad, det var vänligt och uppskattande – men också lite förvånad. Jag var oförberedd på tacket och jag hade aldrig själv tänkt på att jag bar korset om halsen för någon annans skull än min egen. Brevet följdes snart av fler – via post, e-mail och sociala medier. Men också via personliga möten i kyrkan eller på stan.

Den gemensamma nämnaren bland dem som hörde av sig var berättelser om att själv inte känna sig bekväm med att visa sin kristna identitet. Att det under lång tid, på jobbet, i skolan eller i sociala sammanhang, har varit töntigt eller allmänt opassande att tala om sin kristna tro. Flera brevskrivare vittande till och med om att de skämts över sin tro och när korsen blev synliga i TV-rutan eller på bilden i tidningen blev de glada. För mig var det en alldaglig händelse – men den betydde något för andra.

Sedan januari i år är jag vigd till präst i Svenska kyrkan – och sedan dess bär jag inte bara ett kors om halsen utan också ämbestklädsel, prästskjorta, högtidsdräkt eller liturgiska kläder i alla olika sammanhang. Jag är så många saker i en och samma människa – mamma, kristen, fru och präst. Alla dessa identiteter bär jag samtidigt – och jag är stolt och tacksam över alla olika delar av det som jag är jag.

Jag är tacksam för allt stöd och all uppmuntran från andra kristna. När jag tänker på alla de berättelser och tankar jag fått ta del av minns jag en sång från min ungdom – en sång som sjöngs i Svenska kyrkans ungdomssammanhang och är skriven av Per Harling. Sången inleds med orden:

“Våga vara den du är och våga visa vad du tror.

Våga vara det du lär och vårda det som i dig gror”.

En viktig påminnelse för alla oss kristna som då och då tvivlar på om vi passar in, vågar eller vill visa vår kristna identitet i ett samhälle där tro anses som en privatsak.

Birgitta Ed

Birgitta Ed är präst i Svenska kyrkan och krönikör på Dagens livsstils och kultursidor.