Jesus älskar alla barnen men han lockar också barnen ut i en båt på en rasande sjö

Den amerikanska katolska författaren Flannery O’Connor har presenterat en av de märkligaste Kristusbilder jag läst. Det är i romanen “Wise blood” från 1952 som hon låter huvudpersonen Hazel Motes beskriva en Jesus som:

“… rörde sig från träd till träd i hans huvud, en vild raggig gestalt som tecknade åt honom att vända om och bege sig ut i mörkret där han var osäker på fotfästet, där han kunde gå på vattnet utan att veta det och sedan plötsligt veta det och drunkna.”

Jag tänker på O’Connors bild när jag läser Dagens opinionsredaktör Frida Parks nyhetsbrev i mitten av april, med rubriken “Förväxla inte Jesus med Bamse”. Park talar om en Kristus som inte är en kravlös nallebjörn utan som “dog för att han valde att dö, för att Han är sanningen själv.”

Jag instämmer. Visst är Jesus kärlek, men det är en kärlek som är allt annat än ljummen, den satte eld på öknens buskar och sa “lämna allt du känner och följ mig”. Det är en bokstavligen livsfarlig kärlek, för den kräver av dig att du gör slut på ditt liv och uppstår som en ny människa, en främling, en som förkastar allt du tidigare älskat och byggt din trygghet på.

Kristendomen i allmänhet, och Svenska kyrkan i synnerhet, är dålig på att förmedla det hotfulla, det farliga, det omstörtande i tron. “Jesus älskar alla barnen”, det är sant, men han lockar också ut alla barnen i en ranglig båt på en rasande sjö. Omvänd er. Den du var må sjunka till bottnen under vågornas skum, men ditt nya jag går samtidigt stadigt in till stranden, över den upprörda vattenytan.

Artisten Nick Cave har en syn på gudstro som fascinerar mig. Han förefaller vara en garderobskristen som bär de flesta av trons avgörande kännetecken men inte är redo att öppna dörren. I en ny intervju på sajten Unherd utvecklar Cave sin Kristusbild: “I kyrkan, långt innan jag hade något begrepp om Gud eller någonting sådant, fanns den här kusliga, spöklika gestalten (”this eerie, haunted figure”).

Vid sitt piano har Nick Cave en byst av Jesus och en Bibel, uppslagen på Johannesevangeliet, berättar CNN i en text från 2019. Cave själv är gänglig, urgröpt och alltid iklädd svart kostym. Intressant nog liknar CNN honom vid en figur från – jodå, en berättelse av Flannery O’Connor.

Den milde, varme Jesus har en viktig plats. Kärlek är kärlek. Ibland behöver vi mest av allt en kram och någon som lyssnar och älskar oss oavsett. Men vi får inte glömma den där spöklika, hotfulla gestalten som skymtar bland träden, som glider undan men aldrig släpper oss med ögonen.

Min egen bild är den väntande Kristus. Han sitter blick stilla vid en öppen eld i mitt hjärta, betraktar tålmodigt min rädsla, min bekvämlighet och mina små krumsprång. Jag finns här, säger han. Kanske kommer jag en dag och hämtar dig. Vill du vara alldeles säker – kom då till mig. Men först när du menar allvar, först när du utan fotfäste vågar bege dig ut i det mörker som är evigt ljus.