Kulturkrönika
Sebastian Stakset: Vi måste sluta bränna ut människor i kyrkorna
“Om vi bara fokuserar på målet så kan farten pusha människor att falla ner i diket”

Jag har under det senaste året haft tid att reflektera runt ledarskap. I och med att vår organisation växer ställs jag inför utmaningar och problem som jag aldrig tidigare varit i behov av att tänka på eller konfronteras av. Vi har gått från att resa runt och dela vittnesbördet till att utveckla ett omsorgsboende, hjälpcenters, filmer och podcasts, digitala gudstjänster, sociala hjälpinsatser med mera.
Med andra ord så har verksamheten växt. När man tydligt bär en vision i sitt hjärta är det lätt att få tunnelseende. Man upplever tydligt en kallelse och ser ett mål framför sig och sedan börjar man springa. Den där energin och beslutsamheten är ju drivkraften och katalysatorn som genererar tillväxt och framgång. Men det är samtidigt en styrka som kommer med ett stort ansvar. Om man tappar hjärtat och finkänsligheten för människorna som arbetar med en och deras familjer, och bara fokuserar på målet kan farten pusha människor till att bränna ut sig och falla ner i diket. Om man då fortsätter att springa utan att visa omsorg om människorna som drabbats negativt av farten blir arbetet lätt kärlekslöst. Speciellt om man gör det i “Guds namn”. Och bryter vi konstant mot de största buden i Bibeln – att älska Gud och att älska vår nästa som oss själva – bör vi ställa oss frågan: tjänar vi Gud eller tjänar vi vår vision?
Den lägsta formen av ledarskap av ledarskap är position. Alltså “du måste göra detta för att jag säger det och jag har fått mandat att bestämma”. Den sortens ledare som viftar kontinuerligt med chefskortet vinner inga hjärtan. Det är så fångvaktare fungerar i ett fängelse. Nästa nivå av ledarskap är relation. Jag gör detta för att jag vill göra det för att jag vet att du vill organisationens bästa och du bryr dig. Nivån efter det är produktion. Jag tror på ditt ledarskap och jag ser att det bär god frukt för hela organisationen. Jag ser att vi hjälper människor. Men den vackraste och starkaste nivån på ledarskap är personlig investering. Det är när man känner sina medarbetare och investerar i och lyfter fram deras potential och drömmar. Det är lärjungaskap.
Att bygga varandra, hjälpa varandra och tjäna varandra. Jag drömmer om att bli den sortens ledare. Jag är ju bara i början av detta och har väldigt mycket att lära mig. Ibland behöver vi sakta ner och fylla på med energi. Ibland behöver hela teamet sätta sig ner längs vägkanten och då är det en bra tid för ledarna att tvätta sina medarbetares fötter. Visionen och relationen ska tjäna varandra i Guds rike. Det är Andens enhet. Vi behöver inte fler utbrända människor i kyrkan. Vi behöver fler brinnande människor i kyrkan. Och där vilar ett stort ansvar på herdarnas axlar.