Varför kan inte AI skriva min predikan?

AI kan göra vad som helst, påminner jag mig själv. Programmera, skriva artiklar, måla bilder. Jag stirrar på min tomma skärm, som inte alls innehåller en predikan, som jag hade hoppats vid det här laget. Jag vänder mig från högarna med böcker i exegetik, och tar fram en AI på datorn, knappar in ”write a sermon on fear”. Ord hoppar fram på skärmen, säkert effektiva och välbalanserade, men jag läser dem inte.

För plötsligt – som frammanad ur myternas dimma – står han vid min axel, den arge Jona från Bibeln. Kanske den bibliska person som allra mest hade velat ha tillgång till AI. Han vill nämligen inte predika för folket i Nineve utan hamnar i en fisk i stället. Gud räddar honom ur fisken och han går och profeterar, men inte villigt. Inte utan ilska.

Så det är på den arga inandningen jag känner igen honom, innan jag vänder på huvudet och ser honom.

“En AI”, klagar han. “Jag hade behövt en AI. Gud kunde ha använt en AI i stället för att tvinga mig att predika i Nineve.”

“Och då hade du kunnat – stanna i fisken?” undrar jag, som tusen gånger hellre skulle predika än samsas med fiskinälvor.

“Då hade jag kunnat göra vad jag vill!” ropar han entusiastiskt.

Det hade varit spännande att få veta vad han egentligen hade velat göra, men jag frågar honom inte. För den ännu mer fascinerande frågan är varför Gud ville skicka just Jona, varför han inte skickade en AI. Men det fanns ju inte då.

“För Gud spelar sådant ingen roll. Han hade kunnat kringgå mig”, konstaterar Jona.

Jag svarar inte, men håller nog med: en AI hade varit enklare för Gud att hantera.

Martin Luther skulle ha varit på Jonas linje. Han lär han sagt: ”Guds ord är Guds ord, även om det så kommer ur ett gristryne.” Det är inte förkunnaren som är det centrala. Att Gud är avsändaren räcker.

Så varför valde Gud egentligen den svåra vägen? Varför Jona i stället för en AI? Det har jag aldrig funderat över förut, men nu bränner frågan inom mig. Jag möter den truliga blicken från den ilsknaste profet Gamla testamentet skådat (och det i ganska stark konkurrens).

Kanske ligger svaret i den där truliga blicken, i vreden? Plötsligt minns jag att Jona bad till Gud när han var i fiskens mage, bad i klaustrofobisk panik, om att få komma därifrån. Kanske visste Gud att vad folket i Nineve behövde var en personlig predikan från någon som känt både uppror och fasa i sin egen själ. Kanske är det mindre viktigt att tala perfekt, mer viktigt att veta hur kampen och skräcken känns. Jag stänger ner min AI. Kanske är det ändå så, att det inte är de nyanserade fraserna, utan de opolerade erfarenheterna, som bör vara grunden för en bra predikan.