Varför stannade just jag i kyrkan när många gled bort?

Jag tänker förvånansvärt ofta på hamburgare. Inte för att jag tycker så värst mycket om hamburgare egentligen, det är snarare fenomenet hamburgare jag tänker på. Att ju fler hamburgerställen som är samlade på ett och samma ställe, desto bättre går det för varje enskild restaurang. Därför samlas mängder med restauranger som alla serverar samma sak, men med lite olika touch, längs de stora vägarna på ställen man aldrig annars skulle stanna vid.

Visst låter det ologiskt, den större konkurrensen borde väl leda till att det är svårare att få kunder? Ändå hjälper Donken, Max och Jureskogs varandra att växa. I mitt huvud kallar jag detta för burgarfenomenet.

Och jag är övertygad om att burgarfenomenet är ett viktigt svar på en annan sak jag ofta funderar över: Varför stannade just jag kvar i kyrkan när många i mitt kompisgäng började glida bort? Nog för att jag tyckte om min församling redan som tonåring, men ju färre vi blev, desto svårare var det att motivera sig att gå dit.

Ändå stannade jag (och några med mig) kvar. Det var inte för att vi helt enkelt accepterade sakernas tillstånd eller för att det inte fanns andra saker att göra i stället för att gå till kyrkan. Det var för att några modiga ledare såg det som hände, vad som behövdes och vågade släppa taget. De höll oss inte krampaktigt kvar i det vi fanns i, utan skickade iväg oss till nya sammanhang. De uppmuntrade oss att gå på gudstjänster i andra kyrkor, åka på läger med människor vi aldrig träffat och på konferenser de själva aldrig varit på.

Så fick jag höra någon tala i tungor och jag fick hitta lugnet på bönepallen. Jag fick stå upp i respekt för evangelietexten, ropa amen, gå i demonstrationståg och be Completorium. Jag fick vänner som uttryckte sin tro på sätt jag inte hade mött förut och jag fick upptäcka att tron är mer än det som kom till uttryck i vår församling. Tack vare några modiga ledare fick jag växa in i den tro som var allt jag längtade efter, i stället för att växa ur den kyrka som började bli för liten.

Och vet ni? När jag fick utmana mina gamla föreställningar, upptäcka nya uttryck, undersöka Bibelns texter ur nya vinklar, blev min egen församling ännu mer hemma. Ingen plats kan vara allt men min församling var fullt tillräcklig. Och jag började förstå poängen med det vi gjorde; att det handlade mindre om att ha roligt och mer om överlåtelse.

Vi växer tillsammans, och jag längtar efter fler modiga ledare som vågar lita på det, trots att det i andra sammanhang kan finnas främmande inslag. Men det, invänder någon, är alldeles för naivt, vi behöver vara rädda om våra ungdomar. Absolut, svarar jag, men skyddar dem gör vi inte genom att hålla dem borta från allt annat, utan genom att nyfiket fråga vad de har varit med om. Även tonåringar kan ha flera saker i huvudet samtidigt.

Och bara för att man väljer plant beef i stället för kött betyder det inte att man inte äter hamburgare.