Kulturkrönika
Vi behöver ta oss tid att sörja ordentligt
Förlorar vi vår förmåga att stanna upp och sörja, riskerar vi att tappa tacksamheten över de små tingen, skriver Camilla Lif, präst i Svenska kyrkan och radioprofil.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Vi hade haft en begravning på en av de stora kyrkogårdarna utanför staden. Inget begravningskaffe hade anordnats, så begravningsentreprenören frågade om jag ville ha skjuts in mot stan igen. Väl inne i bilen småpratade vi lite – hon var nyinflyttad till Stockholm – så jag frågade om det var någon skillnad att vara begravningsentreprenör i staden jämfört med på landsbygden hon lämnat. Då började begravningsentreprenören gråta.
Hon berättade om familjer hon träffat, som haft stora problem att hitta tid för begravningen, eftersom andra anhöriga hade en tid hos sin personlige tränare eller sin frisör just den dag som annars skulle ha passat bäst för de flesta. “Det är så sorgligt alltihop”, sa begravningsentreprenören. “Att en begravning kan vara så oviktig.”
Jag tänker på henne när jag läser boken When time is short av Timothy Beal. Den handlar också om människors oförmåga att ta sig tid att sörja ordentligt, i relation till klimatförändringarna. Författaren menar att mänsklighetens missförstånd och missbruk av sin härskarposition över naturen gjort oss oförmögna att sörja. Vi bygger ständigt på våra odödlighetsuppfinningar (ständig tillväxt, ohämmad shopping, evig ungdom, evigt liv) på bekostnad av andra liv och livsformer. Vi tror dessutom att vi har rätt att göra det, eftersom generationer av människor vantolkat ett litet hebreiskt ord; radah som betyder “härska”. Tänk om det översatts till tjäna i stället – undrar hur världen hade sett ut då …
Hur blev jag så här – en människa som lever på alldeles för stor fot, och missar att se det som faktiskt tillfaller mig?
Men Beal ägnar sig inte åt fantasier. Han pekar i stället ut en väg som vare sig är optimistisk eller en förträngning, och den vägen handlar om ödmjukhet, tacksamhet och sorg. Sorg över alla de möjligheter och arter som redan gått förlorade. Sorgen över de framtidsdrömmar som inte kommer att bli verklighet, och sorg över att de flesta individer i mänskligheten inte ens har haft råd att drömma dem.
Tacksamhet över de små tingen. Över allt liv som fortfarande myllrar på jorden, och över att jag även denna dag obehindrat kan andas in luften som omger mig när jag är ute och går med labradoren. Tacksamhet över själva labradoren, som jag är övertygad är en Guds agent. Hon arbetar “undercover” i vårt hushåll för att göra oss till snällare, gladare och mer ömsinta människor. Hur blev jag så här – en människa som lever på alldeles för stor fot, och missar att se det som faktiskt tillfaller mig? Vad behöver sörjas av mig nu, och hur? Hur ska jag hitta den nyktra vägen?
I något avseende känns det som om jag vill uttala ett slags AA-grupps-replik: “Hej, jag heter Camilla och jag har ett livsutrymme-missbruk.” “Hej Camilla”, svarar den inbillade gruppen av likasinnade. Den kommande veckan tänkte jag ägna åt att sörja den asiatiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), som bara fanns i Yangtzefloden i Kina, och som hade dålig syn. Senast någon såg den var 2002. Närhelst jag finner en liten lucka under veckan, för tacksägelse, bön om förlåtelse eller sång, så ska den tillägnas den asiatiska floddelfinen som hade jättesmå ögon och dålig syn. Om jag inte kan förmå mig att sörja ordentligt när något levande går förlorat så är jag inte en människa, utan bara en liten lort.
Camilla Lif är präst i Svenska kyrkan och radioprofil och skriver krönikor på Dagen kultur.
