Kulturkrönika
Vi har alla stått inför valet att äta av kunskapens frukt
Charlotte Frycklund om huruvida berättelsen om syndafallet inte handlar om lydnad utan om acceptans

Plötsligt står jag där, i Edens lustgård. Vid det berömda förbjudna trädet, vars frukt ska ge kunskap om gott och ont. Det enda trädet i hela den underbara trädgården som inte är tillåtet. Mina fingrar vilar på trädets bark, bara centimeter ifrån frukten. Jag vill sträcka ut handen, plocka, äta. Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna fatta ett annat beslut. Vem vill inte veta mer?
Eva plockade frukten och åt, säger Bibeln, och då rasade världen. Hon och Adam, som också ätit, utvisades ur paradiset, ut i den kalla hårda värld som vi känner som vår. Kunskapen om gott och ont verkar inte ha varit till stor hjälp för dem därute. En av deras söner, Kain, slår ihjäl den andre, och den tillvaro de byggt upp utanför lustgården raseras lika plötsligt som den de lämnat i Eden. Hur många paradis kan man utvisas ur? Det är en fråga det, en smärtsam en.
Och nu står alltså jag här, i lustgården, vid trädet. Eller kanske är det du. Kanske har vi alla stunder i livet när vi måste stå här? Vi vet hur det kommer att gå, har sett vad som hände Eva. Men det betyder inte att det inte kommer att hända oss. Frukten, all överdådig väldoft, lockar oss ut: idéer, tankar, som vår tro inte är rymlig nog att ta in. En ny värld frestar. Det paradis vi vant oss vid räcker inte längre. Vi behöver mer. En hel värld att överleva i, inte en pågående idyll.
Den starka citrusdoften av färsk frukt står stark omkring mig. Det enkla i valet slår mig. Det självklara. Vem skulle inte välja frukten? Och om det är så givet, då måste ju Gud också veta att vi skulle äta. Så. Tänk om poängen med berättelsen om syndafallet inte är att skrämma oss till lydnad? Tänk om vi helt enkelt ska acceptera det som en självklarhet att vi kommer att välja kunskapens frukt, även om den är förbjuden. Tänk om det som får oss att äta – nyfikenheten och längtan efter att veta mer – skulle kunna vara gåvor från Gud, och inte enbart dåliga egenskaper. Tänk om den större poängen är att när vi oundvikligen längtar efter mer, ger oss av, bryter upp, så går Gud med.
Tänk om det som får oss att äta - nyfikenheten och längtan efter att veta mer - skulle kunna vara gåvor från Gud, inte enbart dåliga egenskaper.
Adam och Eva fick med sig något ut ur lustgården när de inte kunde stanna längre. Ett skydd. Gud tog fram symaskinen och sydde kläder åt dem av djurhud. Inte de sladdriga, sköra plagg av blad de satt ihop åt sig själva när de skämdes över sin nakenhet, nej, rejäla doningar, skyddande lager som skulle ge dem en möjlighet att överleva därute i kylan och hårdheten.
För mig är lustgårdens lärdom att Guds skydd alltid följer oss, vad vi än gjort – det märks redan i nästa bibliska generation (Gud ger Kain ett märke i pannan till skydd när han måste ge sig av efter mordet). Vi fortsätter göra fel och Gud fortsätter skydda. I hela Bibeln. Jag hoppas i hela livet.
Hur många paradis kan man utvisas ur? Hur många som helst, det vet vi. Och hela tiden går Gud med.