Ledare
Ännu en akt i grekisk tragedi
Rationella beslut krävs från både långivare och låntagare
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det grekiska folket har, i den mån de förstod den kryptiskt formulerade frågan som ställdes vid söndagens folkomröstning, sagt sitt "oxi", sitt nej, till att Grekland ska acceptera de stränga kraven från sina långivare. Det var vad regeringen ville i förhoppningen om att folkomröstningens resultat ska stärka dess förhandlingsposition och förmå långivarna att gå med på nya eftergifter och nya stödpaket i syfte att någon gång i framtiden få den grekiska ekonomin på fötter igen.
Möjligheten finns fortfarande till en uppgörelse. ”Om du är skyldig banken hundra dollar är det ditt problem. Om du är skyldig banken 100 miljoner dollar är det banken som har problem.” Byt ut 100 miljoner dollar mot 240 miljarder euro och ”banken” mot EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden så blir uttrycket, en gång i världen myntat av den stenrike oljemagnaten J Paul Getty, dagsaktuellt.
Oron för vad som skulle hända med ett bankrutt Grekland som tvingas lämna eurosamarbetet och i förlängningen kanske även EU som sådant är det som gör att långivarna än så länge inte låtit dråpslaget falla.
Men i ett större perspektiv är frågan ändå vad som är värst – en ännu mer utdragen process med fortsatt stor osäkerhet som sprider sig över världens finansmarknader eller ett tufft beslut som svider för stunden men som i det långa loppet ökar chanserna till stabilitet i Europas och världens ekonomi. I bästa fall skulle ett utträde ur eurosamarbetet också ge Grekland den nystart som landet så väl behöver. Ingen av lösningarna gör att problemen för det grekiska folket är lösta i en handvändning.
Varken regeringen eller oppositionen sitter inne med några idéer som hux flux får ekonomin på fötter, pressar ner arbetslösheten till hanterliga nivåer och återger omvärlden förtroendet för Grekland.
Grekland skulle aldrig ha släppts in i eurosamarbetet 2001. De övriga euroländerna har ett kollektivt ansvar för att ha gjort ett dåligt grundarbete och alltför lättvändigt godtagit de grekiska uppgifterna om hur det var ställt med ekonomin. Men det fråntar inte Grekland sitt ansvar för att ha fortsatt att leva över sina tillgångar, i stället för att utnyttja den starkare position som det innebar att ha blivit ett euroland till att i tid få ordning på statsfinanserna.
Det är lätt att vara efterklok. Det båtar föga när det grekiska dramat nu går in i ännu en akt med okänt slut. Att det handlar om en tragedi står redan klart för alla de greker som lever på ruinens brant med stora svårigheter att klara av vardagen.
Den snabbt utlysta och genomförda folkomröstningen kan ses som en panikåtgärd från en alltmer villrådig grekisk regering. Vad som krävs nu är precis motsatsen, att både Grekland och dess långivare håller huvudet kallt och agerar rationellt. Annars kan den grekiska krisen få spridningseffekter av ännu oanad storlek.
Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.
