Är assimilering även KD:s mål?

Att politiska ungdomsförbund sticker ut hakan och provocerar med radikala ställningstaganden hör till tingens ordning. Ingen som följt svensk politik höjer särskilt mycket på ögonbrynen när cufare, lufare eller mufare kommer med utspel som aldrig skulle gå att omsätta i praktiken. Det hade ju varit skönt om Nike Örbrink debattartikel i Expressen “Målet med integrationen måste vara assimilering” (14/9) hade kunnat sorteras in i samma kategori. Men ordföranden för Kristdemokratiska ungdomsförbundet kan inte avfärdas utifrån argument om ungdomlig naivitet eller passion. Inte minst för att ämnet är alldeles för allvarligt.

Vissa kritiker fokuserar på användandet av begreppen “assimilering” och “integration” och påpekar att Örbrink har grovt missuppfattat innebörden av dessa. Kan vi verkligen vara säkra på det? Eller menar hon precis vad hon skriver? Att “målet för integrationspolitiken måste vara kulturell assimilation”.

Denna “kulturella assimilation” beskrivs av Örbrink som att de “som kommer till Sverige under framtidens strama migrationspolitik” måste ta till sig “vår svenska värdegrund”. Retoriken, om än tillspetsad, känns ändå bekant. Såväl “stram migrationspolitik” som “det finns värderingar som inte är valbara” har Ebba Busch ofta upprepat.

Värdegrunden man ska ta till sig för att bli “svensk på riktigt” definieras av Örbrink till att “anamma … vår nästan världsunika syn på individualism, jämställdhet och sekularism”. Nog är vi många som levt hela våra liv innanför svenska riksgränsen och som på klingande dalmål, skånska eller pitemål vill protestera mot Örbrinks målbild av “svensk”.

Långt ifrån alla, ens inom hennes eget parti, skulle beskriva det goda samhället som Örbrink. Svaret på frågan om KDU-ordföranden egentligen bara drar ut partilinjerna lite till eller ej kommer avgöras av hur partiledningen nu väljer att agera.

Det är förvisso förståeligt att KDU plitat ihop en eldig och spretig text om integration - om den nu bara hade utgått från kristdemokratisk ideologi. Vad hände med personalism, små gemenskaper och civilsamhälle i stället för individualism; människans rätt att tro fritt i stället för påtvingad sekularism; integration i stället för assimilering; och varför inte en gnutta medmänsklighet?

Nike Örbrink har helt rätt i att integrationsproblemen måste tas på allvar. Situationen är synnerligen allvarlig och riskerar att cementera människor i utanförskap som i sin tur kan leda till radikalisering. Här är språk och kulturförståelse viktiga komponenter. Men ansvaret vilar aldrig enbart på den enskilde. Vi har alla ett ansvar att bjuda in främlingen och ge denne en god chans genom att förklara hur det svenska samhället fungerar och vilka förväntningar som ställs.

Men målet med integration, i alla fall om man gör anspråk på att vilja bygga ett samhälle på kristna värderingar, kan aldrig vara att kräva blind lydnad till en svensk sekularistisk och individualistisk värdegrund. Att kompromissa med tanke-, religions- och åsiktsfriheten låter inte som integration. Det låter mer som...förtryck.

Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.