Är nidbilderna och hånet okej?

Får man driva med Gud? Göra nidbilder av muslimernas profet? Håna vår frälsare, Jesus? Frågan dröjer kvar efter förra månadens terrorattentat i Paris, då ett antal tecknare mördades på satirtidningen Charlie Hebdo.

Våra stolta friheter – yttrande-, tryck- och religionsfrihet – är klämda i ett skruvstäd mellan västerländsk sekulärism och islamistisk aggression. Med Muhammedteckningar och rondellhundar hade vi redan anat kraften, morden i Paris gav inget utrymme för tvivel.

De svenska kvällstidningarnas utformning, dagen efter, visar på komplexiteten: Expressen publicerade flera satirteckningar från Charlie Hebdo. Ansvarig utgivare Thomas Mattsson tog strid för demokratin, menade han, terrorism får aldrig vinna över rätten att uttrycka sig. Aftonbladets utgivare, Jan Helin, avstod publicering. Med hänvisning till de 99,9 procent muslimer som inte är terrorister.

Efter många år i Pressens Opinionsnämnd lärde jag mig en del om människors erfarenheter av att bli kränkta. En högst subjektiv upplevelse. Det som någon rycker på axlarna åt, kan en annan ta djup skada av. Pressetik innebär bland annat att offentliga personer kan utsättas för större publicitetsskada, medan vanliga Svenssons har bättre skydd. Det finns större utrymme för utmanande åsikter på tidningarnas opinionsbildande sidor, i ledare, debattartiklar och satirteckningar.

När tidningen Dagen gjordes om i början av 2000-talet försökte vi oss på lite mer humor. En del läsare minns säkert ”Bileams åsna”, en spalt som var tänkt att driva med företeelser och händelser inom kyrkans värld. Antingen var vår humor för dålig, eller en del läsare för lättstötta. Oavsett vilket, fick vi många synpunkter. En del läsare var riktigt upprörda, och efter ett par år lade vi ner Bileams åsna.

Med den hänsynen, tagen till vissa kristna läsare, kändes det inte heller aktuellt att publicera de omdiskuterade Muhammedteckningar eller Lars Vilks rondellhund. Vi valde bort kränkningar, utan att för den skull tveka i vårt försvar för frihetsidealen.

I samtal med muslimer skulle det vara intressant att jämföra våra religionsgrundare. Vad är det som skapar den enorma aggressionen kring Muhammed? Och hur ska vi som religioner hantera mötet med en sekulärism som inte respekterar helighet?

Kristna representerar en övertygelse som blev hånad in i döden. När Jesus torterades föll glåporden lika hårt som piskrappen. Avrättningsplatsen Golgata var egentligen en enda stor, hemsk satirbild. En naken, torterad frälsare, hånad av romerska soldater, och med skylten ”judarnas konung” som en provocerande elak kommentar över huvudet. Totalt respektlöst, inför anhöriga och vänner!

Och hur var det Jesus bemötte sina bödlar och plågoandar, de som häcklade och hånade?

Jo, han sa: ”Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!”