Ledare
Även arkitektur är existentiell
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Sveriges andra största pingstkyrka, Smyrna i Göteborg, har röstat ja till att sälja sin fastighet och bygga nytt norr om älven. Där den nya staden växer fram med hög hastighet. Nyheten, som man kunde läsa om i Dagen (10/6), rönte stort intresse.
Någon vecka före beslutet hade Göteborgs stadsarkitekt, Björn Siesjö, besökt församlingens gudstjänst. Siesjö hade sett ritningarna på den nya kyrkan och reagerat. Han hade insett att ett stort centralt område kommer att bebyggas och formas runt en kyrka, och för den som anländer till staden kommer den vara ett landmärke.
Hur den nya pingstkyrkan ser ut påverkar långt fler än de egna medlemmarna. Det är en angelägenhet för hela staden.
Till församlingen ställde stadsarkitekten några tillspetsade frågor i stil med: Varför hade de ritat ett kommunhus? Varför speglades inte kraften som han upplevde i gudstjänstrummet i byggnaden? Hur kan man kommunicera Smyrnas identitet tydligare?
Byggnader är också budskap. Måhända att Siesjös engagemang i den nya kyrkan förlänger resan fram till slutgiltig gestaltning, men engagemanget kan visa sig vara en betydande gåva. En dag kanske man tackar Gud för stadsarkitekten som ville både stadens och församlingens bästa. Och som såg en möjlighet till existentiell arkitektur.
En återkommande fråga inom arkitekturen är hur man får fatt i dess omätbara kvaliteter? Det som inte kan reduceras till att bygga effektivt, funktionellt och hållbart.
Rasmus Waern skriver intressant i en kulturartikel i Svenska Dagbladet (3/6) om neurovetenskap som ett redskap för att få fatt i detta: hur forskning om hjärnans beskaffenhet kan belysa hur olika sorters byggnader påverkar människans välbefinnande. Han menar att den neuropsykologiska effekten av ett omsorgsfullt hantverk, när till exempel en utvald och vacker brädstruktur förevigas i betong, är att det förmedlar en ”omtanke om kommande generationer”.
På detta sätt menar Waern att arkitekturens uppgift är att vara ett ställföreträdande sällskap, något som påminner oss om tidigare generationers kärlek och som därmed ger tröst och sällskap, dygnet runt och året om. ”Om dessa omsorger sedan överlagras av andra vårdande händers flit, ackumuleras det emotionella värdet till kommande generationers fromma,” skriver Waern så vackert.
Det finns vetenskapliga rön för att beskriva somlig arkitektur som existentiell. Och tänk att få ge sin stad en så värdefull gåva, nu och för följande generationer.
När taket på katedralen Notre Dame i Paris stod i lågor engagerade det är hel värld. Då blev det tydligt att en byggnad kan vara mycket mer än tegelstenar staplade på varandra, mer än renodlad funktion. Den genomtänkta och omsorgsfulla utformningen, den långa byggtiden, generationers omvårdnad och gudstjänstfirande hade skapat ett monument som tydligt vittnade om människors omtanke om kommande generationer.
Varför sikta lägre än så när den nya pingstkyrkan i Göteborg ska gestaltas? Ett existentiellt och andligt landmärke, en orienteringspunkt för staden i kommande 100 år.
Joakim Hagerius är tidigare opinionsredaktör och ledarskribent på tidningen Dagen.
