”Barnens bästa” inte tomma ord

FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Det förklarade Stefan Löfven när hans regering tillträdde i höstas. Det var ett besked som hälsades med glädje av alla som arbetat för att Sverige ska ta detta steg.

Men lagstiftning är på riktigt. Inget samhälle mår bra av att ha lagar som inte tas på allvar på vilket område det än må vara.

I förra veckan påpekade riksdagsledamoten Tuve Skånberg (KD) att den lag som är på gång för att möjliggöra insemination av ensamstående kvinnor strider mot påbuden i barnkonventionen om att varje barn har rätt till kunskap om vilka som är dess föräldrar.

Skånbergs argumentation har särskilt tyngd eftersom han sitter i konstitutionsutskottet och därmed har ett speciellt ansvar för att ha tummen i ögat på r­egeringen.

Och att KU är beredd att ta sin uppgift på allvar och lägga parti­politiska hänsyn åt sidan fick vi ett bevis på så sent som under tisdagen när ett antal statsråd i den rödgröna regeringen fick tuff kritik för sina göranden och låtanden.

Men barnkonventionen ställer till det på fler områden. Ett av dem belyser vi på nyhetsplats i dagens tidning – tvångsutvisningen av barn ur Sverige när f­amiljens asylskäl har avfärdats. Berättelsen om hur tre skolbarn i Falköping hämtades utan förvarning tidigt en morgon och skickades ut ur landet är läs- och tänkvärd, inte därför att den är unik utan därför att den inte är det.

Närmare 500 barn tvångsutvisades i fjol från Sverige. Till detta kommer ytterligare 1 900 som frivilligt lämnade landet när hoppet om att få stanna var ute.

Ställ dessa siffror mot Barnkonventionens tredje paragraf: ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärds­institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Det är uppenbart att det knappast kan vara förenligt med ”barnets bästa” att det inte ens får säga adjö till sina lärare och skolkamrater. Och det borde också vara uppenbart att barnperspektivet måste uppgraderas rejält när barnfamiljer får slutgiltigt avslag på sin ansökan om asyl.

Därmed inte sagt att alla familjer med minderåriga barn automatiskt måste få uppehållstillstånd i Sverige utan prövning av sina skäl. Det stora problemet är de långa handläggnings­tiderna som gör att barnen hinner rota sig innan utvisningsbeskedet definitivt är fastställt. För en vuxen är två år – eller fem eller sju – trots allt en begränsad del av livet. Men så är det inte för en tvååring eller en femåring eller en sjuåring, inte ens för en 15-åring.

Att söka asyl är en mänsklig rättighet, oavsett de skäl man anser sig ha. Det är myndig­heterna och inte den asylsökande som har ansvar för ett positivt eller negativt besked.

Om beslutet drar ut på tiden måste barnens situation väga mycket tyngre än i dag. Annars blir Barnkonventionen som lag bara ord på ett papper. Och då gör den mer skada än nytta.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.