Bevare oss, Gud, från klåfingrighet

Det går en skiljelinje mellan förnyelse och klåfingrighet, som inte alltid är lätt att urskilja. Den förra är önskvärd, rent av nödvändig, den senare utmanande,­ rent av upprörande. Det är i detta perspektiv som de starka känslorna kring förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan kan förstås.

Kritikerna är skoningslösa i sina bedömningar. De som står bakom arbetet har hamnat i försvarsposition och värjer sig från angreppen.

Än så länge handlar det om ett förslag. Remissrundan är just avslutad och de närmare 600 remissvaren – många av dem utförliga – ska nu sammanställas och behandlas innan processen rullar vidare.

Att tre av de tyngsta instanserna – Svenska akademien, Vitterhetsakademien och Musikaliska akademien – samtliga är skarpt kritiska är redan känt, liksom att det finns en oro bland många – men långtifrån alla – präster, andra anställda och engagerade lekmän i Svenska kyrkan över en framtid där det blir allt svårare att känna igen sig i den gudstjänst som firas och vila i den trygghet som en beprövad liturgi ger.

Den fasta liturgin, som ser likadan ut söndag efter söndag men som ständigt fylls av nytt innehåll, är ett adelsmärke för Svenska kyrkan.

Uppfattningen att en liturgisk gudstjänst är stel, enahanda och livlös är inget annat än en myt. Om detta kan många vittna, även sådana som är vana vid så kallade friare former – som egentligen inte är något annat än gudstjänster med en annan sorts, sällan nedskriven men ofta lika formaliserad, liturgi.

Adelsmärken ska man vara rädd om. Behöver de poleras upp ska det ske med väl beprövade medel så att inte strålglansen går förlorad eller de särpräglande dragen suddas ut. Och det är här frågetecknen kring handboksförslaget uppstår.

Är språket så ”modernt” att det blir platt och innehållslöst med formuleringar som snabbt riskerar att bli otidsenliga och därmed inte håller att nöta på?

Hur påverkar det själva kärnan i tron om ordet ”Herre” i gudstjänsten är, inte förbjudet, men nedtonat och kan upplevas­ förpassat till skamvrån? Vad händer i den gudstjänstfirande församling där prästerna konsekvent väljer vaga och generaliserande förlåtelseböner och ratar sådana som uppmanar till reflektion över och bekännelse av personlig synd? Och så vidare.

Handboksförslaget har redan­ stötts och blötts i åratal. Det första förslaget fick så allvarlig kritik att en omstart bedömdes nödvändig. En rad referensgrupper kopplades in för att lappa och laga utan att man ruckade på de grundläggande utgångspunkterna.

Ärkebiskopen hävdar bestämt att Svenska akademien är fel ute i sitt remissvar och inte vet vad den talar om. Kritiken, vare sig den kommer från en kunglig akademi eller en liten församling på landet, måste tas på mycket större allvar än så. Ännu ett misslyckade är självfallet en stor besvikelse för alla dem som jobbat hårt och tagit sitt uppdrag på stort allvar. Men sådana hänsyn måste vika för det som är långt viktigare, Svenska kyrkans och svensk kristenhets bästa.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.