Biden vill lyfta USA på örnens vingar

Ska vi våga gissa att en och annan amerikansk kyrka denna novembersöndag väljer att sjunga den katolske prästen och kompositören Michael Joncas “På örnens vingar”? Det var dess omkväde som USA blivande president Joe Biden valde att avsluta sitt tal med natten till söndag svensk tid. I fri översättning: “Han lyfter dig på örnens vingar, Han bär dig på gryningens andetag, Han får dig att lysa som solen, Och Han håller dig i sin hand.”

Biden hoppades att sången, som betytt mycket för honom och hans familj, skulle trösta dem som mist anhöriga i coronapandemin. Och att det amerikanska folket tillsammans, på örnens vingar, nu tar itu med det arbete som Gud och historien lagt på dem.

Det var ingen given utgång. Spänningen hölls vid liv i det längsta. Men fyra dygn efter att vallokalerna öppnat i USA stod Joe Biden som segrare och redo att bli USA:s 46:e president. Rösträkningen fortsätter men kan inte kullkasta utgången.

Allt tyder på att Bidens siffror blir identiska men omvända till Donald Trumps för fyra år sedan, 306 elektorer mot 232. En skillnad är att den 46:e presidenten i motsats till den 45:e också har en majoritet av befolkningen bakom sig. Det rekordstora valdeltagandet gav honom, och även motståndaren, rekordsiffror. Med mer än 75 miljoner amerikanares förtroende går Biden till verket och börjar redan på måndag med att utse en kommission som ska hjälpa honom att hitta en hållbar strategi mot det coronavirus som inte bryr sig om att alla är upptagna med valet utan som fortsätter att skörda offer i ökad takt.

Klappat och klart? Nej, det är nu det börjar. Först och främst – även om Bidens seger erkänts över hela linjen finns det en person som vägrar att inse att loppet är kört, president Donald J Trump. Normalt skulle han redan ha hållit sitt “concession speech”, det tal där han bekänner sig besegrad, önskar motståndaren lycka till och lovar att göra allt för en smidig övergång. Men med Trump är det mycket som inte varit normalt de senaste fyra åren och han håller stilen. När beskedet om Bidens seger kom befann han sig på golfbanan. Han återvände till ett Washington där jublet från folkmassorna måste ha trängt in genom presidentbilens rutor och vidhöll på Twitter, i versaler, att han är segrare eftersom han fått en majoritet av de “legala” rösterna.

Det bådar inte gott. Att Trump bestämt sig för att gå domstolsvägen och kräva förnyad granskning av rösträkningen i en rad delstater må vara. Det kan till och med vara av godo om resultatet minskar misstron mot valets utgång, även om risken finns att det i stället urholkar förtroendet för domstolsväsendet hos riktigt hårdnackade Trumpfans.

Det är betydligt värre att Trumps attityd pekar mot att han kommer att utnyttja sin sista tid i Vita huset på ett sätt som är allt annat än konstruktivt för framtiden. Vi får verkligen hoppas och be att hans anhängare, de som jublat åt hans tvärsäkra kontrafaktiska uttalanden och hånfulla personangrepp, inte tar till våldsamma metoder i frustration och ilska.

Joe Bidens uppgift är svår nog utan sådana komplikationer. I sitt tal betonade han återigen sin vilja och ambition att hela nationen, att göra USA till vad det är avsett att vara, de förenade staterna. Det är inte bara högstämda ord utan något som ger uttryck för ett reellt behov. USA är kluvet efter många dimensioner, där den partipolitiska när Trump är ute ur bilden sannolikt är den enklaste att komma till rätta med. Bidens långa erfarenhet från Washington, hans personlighet och hans vana vid att samarbeta över partigränsen öppnar sådana möjligheter i en kongress där det mesta tyder på att republikanerna behåller majoriteten i senaten. Värre är det med sådant som de socioekonomiska klyftorna, förhållandet mellan svarta och vita och de stora skillnaderna mellan stad och land.

Med hänvisning till Predikaren förklarade Biden att detta är tiden för helande. “Det är dags att sänka temperaturen, att börja lyssna till varandra. Vi måste få stopp på demoniseringen”, slog han fast. Han gjorde tydligt att han ser 2020 som en vändpunkt i amerikansk historia. Det kan tyckas kaxigt, nästan i Trumpstil, när han jämförde situationen och därmed sin egen framgång med valet av Lincoln 1860, av Roosevelt 1932, av Kennedy 1960 och av Obama 2008. Men det understryker allvaret i situationen och visar att han inte ser sig själv som den nödfallspresident som många velat utnämna honom till.

Elisabeth Sandlund

Elisabeth Sandlund är journalist, författare och tidigare ledarskribent på Dagen. Hon skriver kolumner på Dagens ledarsida.