Boko Harams bildningsförakt

Boko Harams terror i Nigeria och i grannländerna fortsätter. Kännetecknande för rörelsen är att den är emot västlig utbildning. Grundaren Mohammed Yusuf avfärdade i tur och ordning evolutionsläran, idén om att jorden skulle vara rund och metrologiska beskrivningar av regn: "Vi tror att regn är Guds skapelse, och inte följden av indunstning och kondens", förklarade han för BBC strax före sin död 2009.

Det hela känns både fjärran och främmande. Brända byar, kidnappningar och religiösa fanatiker som vill upprätta ett kalifat.

Detta avstånd förklarar, har vi fått lära oss de senaste veckorna, varför gruppens våldsam­heter får så lite utrymme i medierna. För enligt närhetsprincipen ska ju tidningarna rapportera om det välbekanta, och inte om sådant som är svårt att förstå.

Följden är att världen ter sig allt obegripligare för oss, och i det sekulära Sverige gäller det i synnerhet religiöst motiverade konflikter. För religionen står i centrum för Boko Haram. I sitt jihad för en islamistisk stat skyggar man inte för något: Man kidnappar skolbarn, bränner kyrkor och mördar civila. Rörelsen är, för att låna Susanna Birgerssons metafor, en ond lukt från helvetet (DN 13/1).

Men för att begripa vad som händer i Nigeria måste vi orka gräva i den dynghög som gett upphov till denna stank. För också Boko Haram har en inre logik, en historia och en sociologi.

Problemet med etiketter som r­eligiös fanatism är att de riskerar dölja komplexa politiska förhållanden för oss. För fanatism uppstår inte ur intet, och framför allt krävs en jordmån för att fanatism ska kunna bli folkrörelse.

För denna konflikt måste vi gå tillbaka drygt hundra år, då N­igeria var ett brittiskt protektorat. Engelsmännen ville ha en inhemsk elit som kunde kontrollera området. De valde ut en del av befolkningen för uppgiften, och gav dem en västlig u­tbildning. På så sätt skapades en splittring mellan en västligt utbildad elit och vanligt folk.

Än i dag finns en bildningsklyfta i landet, med de norr­a d­elarna, där Boko Haram h­userar, klart på efterkälken. I dessa delar är också fattig­domen u­tbredd. Här finns alltså outbildade, fattiga människor som upplevt sig förtryckta under lång tid. Lägg till det en korrumperad stat, bemannad med västligt u­tbildade tjänstemän och politiker. Med ett ord: Jordmån.

En populistisk rörelse med ett enkelt svar på frågan om v­arifrån allt elände kommer har här mycket att hämta. Boko H­aram lade skulden på västlig utbildning, och lovar ersätta den dysfunktionella staten med ett rättvist och upplyst kalifat, där de som nu står utanför äntligen ska få den respekt och rikedom de anser sig förtjäna.

Svaret är egentligen det motsatta. Som Moses Ochonu, professor i modern afrikansk historia, konstaterat behöver norra Nigeria inte mindre utbildning, utan mer.

I stället för att kidnappa skolflickor skulle dessa unga män själva behöva sätta sig i skolbänken.

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och tidigare skribent på Dagens ledarsida. Han medverkar regelbundet på Dagens kultursidor.