Daniel Grahn: Är det dags att glömma Knutby?

Det ingår i mitt jobb, som ansvarig utgivare, att ta emot mejl och samtal från er läsare. Oftast är åsikterna kloka och konstruktiva, då citeras ni på våra redaktionssamlingar. För övrigt så citeras även era kritiska åsikter, vi lär oss alltid något. Med jämna mellanrum får jag en riktig avhyvling. De allra värsta behåller jag för mig själv.

I fredags skrev vi om det tragiska drama som 2004 utspelades i Knutby. Rickard Alvarsson har gjort ett gediget arbete, bland annat med en stor enkät och en rad intervjuer. Om jag grupperar läsarreaktionerna så kan de sammanfattas i tre frågor:

Varför skrev inte Dagen om Knutbyförsamlingen före tragedin i januari 2004?

Vad är meningen med att rota i det som hänt, är det inte dags att glömma Knutby?

Vad händer nu i församlingen?

Första frågan är enklast. Månaderna före dramat hade Dagen fått samtal från anonyma släktingar som var oroliga för sina anhöriga i Knutbyförsamlingen. Medlemmarna isolerade sig och tog avstånd från familj och vänner som ville ha kontakt. Våra reportrar försökte få dessa berättelser bekräftade, men flera var rädda att förlora kontakten helt. Vi hade för avsikt att skriva om situationen, och i efterhand kan man ställa frågan om vi borde ha publicerat tidigare.

Den andra frågan gällde publiceringen i fredags, där en del känner sig provocerade av ny uppmärksamhet kring dramat. Mest besvikna är de som har personliga relationer med offer eller förövare. Många lider fortfarande, och upplever att Dagen strör salt i såren.

Det är naturligtvis djupt beklagligt. Men katastrofen hade en sådan magnitud att vi varken kan, eller får, glömma. Inget svenskt rättsfall har skildrats så omfattande, varken före eller efter. Ingen enskild händelse har skadat svensk frikyrka i den omfattningen. Hur hemskt det än är, så har vi en skyldighet att påminna oss om det obegripliga som faktiskt skedde i Guds namn, i en välkänd kultur av fromhet, lovsång och andliga tilltal.

Jag vill inte tro att det finns fler Knutbyexempel. Dock sker det andliga övergrepp i mindre omfattning, vilket är lika klandervärt varje gång. Det är viktigt att samfundsledare är tydliga och motarbetar allt förtryck och maktmissbruk i kyrkor och kapell. Goda ledare är mänskliga och sårbara, de underkastar sig insyn och vägledning. Dåliga ledare isolerar sig och manövrerar bort sina kritiker. Dessa ledare skapar sina egna regler, och i värsta fall blir människor utnyttjade.

När det kommer till församlingens situation i dag är uppgifterna knapphändiga. Filmer på youtube och annonsering tyder på att församlingen lever ett stilla liv, i skuggan av det som hänt. Omkring 100 medlemmar är aktiva, det finns kör, gudstjänster, kafé och barnverksamhet. Dessutom driver man en spa-anläggning där besökare ska ”se och uppskatta varandra, en nyckel för att må bra!”

Oavsett vad man tycker om Dagens artiklar så kallas Knutbydramat ibland ”frikyrkans 11:e september”. Det finns synnerligen starka skäl att inte glömma!