Daniel Grahn: Auktoritet och ödmjukhet

Min största kris som troende drabbade mig när jag började plugga journalistik. Jag kom från en varm uppväxt, med hemtrevliga bonader och bönemöten i missionshuset. Det talades ofta om att älska alla människor, att alla var lika mycket värda. Men vi – eller kanske var det bara jag – skilde samtidigt på folk och folk. Det var vi i kyrkan och dom utanför. Dom saknade insikt. Men den hade vi. Vi evan­geli­serade för dom, berättade om vägen, sanningen och livet.

Det fanns gott om litteratur och förkunnelse att luta sig mot. Jag kunde det mesta om skapelsetro, medicinsk etik, sexualmoral, världspolitik. Utan att egentligen veta någonting.

Jag började skriva i lokal­tidningen och kom så till den kristna folkhögskolan. I klassen fanns fler dom än vi. Dom var skärpta, välutbildade och mogna. Dessutom kärleksfulla, och goda. Mina stolta argument smulades sönder som knäckebröd över en tallrik filmjölk vid internatets frukostbord.

Tack vare Gudsnåd, och oförtjänt förtroende, började min resa som journalist på tidningar och tv. Så småningom kom frågan om jobbet som chefredaktör på Dagen. Med tanke på min historia, kunde jag lika gärna ha fått en enkel biljett till Nineve, så komiskt fel kändes det först. Men precis som Bibelns Jona kom jag inte undan. För mig var det en kallelse, och det blev tolv år på Dagen, i nöd och lust.

På Dagen lärde jag mig en del om opinionsbildning. Att slipa argumenten, hitta angreppspunkter och vara beslutsam. Bo Strömstedt, min förre chef från Expressen, sa alltid: ”Tänk efter före, i värsta fall ångra dig efteråt, men när du väl bestämt dig – kör!”

Ödmjukhet och kunskap växer bra tillsammans. De vassaste vetenskapsmännen är också de mest generösa och vidsynta. De vet att dagens sanning – per definition – är morgondagens myt. Och så måste det få vara. Olika åsikter och insikter ger mig aldrig rätt att förakta eller döma någon. Ingen har heller rätt att förakta mig.

Tidningen Dagen grundades i en konflikt, mellan Sven Lidman och Lewi Pethrus. Pethrus menade att det behövdes en stark kristen röst i samhället. Lidman ville inte ge sig ut i rännstenen och på gatorna. Denna debatt går igen i ett viktigt meningsutbyte mellan Emmanuel Bäckryd (4/3) och Stefan Gustavsson (25/3). Deras debattartiklar i Dagen borde studeras över hela landet.

Vi behöver fler kristna debattörer och opinionsbildare, som med kunskap, auktoritet och ödmjukhet ger argument och åsikter. Ett demokratiskt samhälle förväntar sig en röst ifrån kyrkans håll.

Ibland kan det finnas skäl att inte gå i polemik. Men dessa skäl får inte handla om lättja, okunnighet, eller bristande engagemang. Att leva som kristen i denna värld är att vara engagerad i samhällsfrågor, och värna alla människor och vårt lika värde inför Gud och varandra.