Krönikor
Daniel Grahn: Byfåne är en otacksam roll
Debatter är en prövning. Ändå måste kristna ledare göra sig hörda i medierna.
Som ni vet är vi inne i en het kampanjperiod. Adventsuppropet! Det handlar om två–tre veckor då vi gör allt vi kan för att samla namn. Vi vill få våra politiker att förtydliga/ändra skollagen som just nu ställer till stora problem för landets skolor och kyrkor.
Vi vill också passa på att markera att det finns en kristenhet som tar sin tro på allvar, och är beredd att stå upp för den. Det har sina risker att visa vilja och beslutsamhet. Man blottar strupen, och gör sig mottaglig för angrepp. Det hör till kamp(anj)en.
En av de väntade bataljerna utspelade sig i SVT:s Debatt förra veckan. Kyrkoherde Ann-Louise Trulson och skådespelaren Liam Norberg förde kristenhetens talan. Skolverket vägrade komma. I stället valde redaktionen att bjuda Camilla Grepe som egentligen inte var personligt berörd, men ändå kritisk till skolavslutning i kyrkan. Hon förde andras talan, förklarade hon, eftersom de inte vågade själva.
När programledaren undrade om man inte lika gärna kunde ta barnen till en moské blev det riktigt irriterat en stund. Bra tv-underhållning, om man gillar pajkastning.
Kyrkan hamnade i bakåtsträvarnas hörn, de snäva och fördömande. Grepe blev fritänkare och tolerant, åtminstone mot allt som inte luktade religion.
På 1990-talet jobbade jag med debatt- och samhällsprogram på SVT i Göteborg. Jag var researcher och redaktionschef för Debatts föregångare, Kvällsöppet och Svar direkt, ledde redaktionen och skrev manus tillsammans med olika programledare. Dessa debattprogram kan i all sin rörighet upplevas spontana. Tro mig, det är de sällan. Varje debattör är noga utvald för att spela sin roll. Programledaren vet vilka repliker som kommer. Och det gör tv-debatterna så förutsägbara.
Kyrkan får rollen som byfåne, alternativ religiös fundamentalist. Liam och Ann-Louise ingick i ett regisserat drama, placerade i kyrkfacket, som inkrökta, dumma troende.
Under åren har jag gjort min frustrerade värnplikt i olika debattsoffor. Det har varit Knutby, Åke Green, homosexualitet, Mellanöstern och annat. Oftast byfåne eller fundamentalist. Sällan har jag fått stå för kyrkans egentliga ärende, det budskap och liv som ger människor mening och hopp. Det finns ingen debatthetta i det.
Den 12 september 2001 – efter World Trade Center – skulle jag som kristen chefredaktör möta några muslimer för att ladda ur. Heligt krig var temat. Bra tv, tänkte någon stjärna. Före programmet försökte jag vänligt påpeka att den kristna historien är full av heliga krig. Inget av dem har varit bra. Samtalet slutade med att redaktionen ville ha någon annan som trodde mer på konflikt.
Tv är ett begränsat forum. Debatter är en prövning. Ändå måste kristna ledare göra sig hörda i medierna, ungefär som Paulus på Areopagen. En dag vänder det, evangeliets dårskap utmanar, den som har en tro och ett hopp vinner respekt. Det är jag övertygad om.