Daniel Grahn: En nidbild att bekämpa

I mellandagarna visade TV3 den brittiska miniserien "En värld utan slut". Inget mästerverk direkt, men den som läst Ken Follets förlaga fastnade ändå. Historien skildrar den lilla engelska byn Knightsbridge under 1350-talet, med våld och intriger i tider av krig och digerdöd. Berättelsen är obehaglig, och blir inte bättre när det kommer till kyrkans roll. Priorn Godwyn bygger sin makt på andras bekostnad, modiga kvinnor anklagas för häxeri, männen röjs undan på annat sätt. Kyrkan dömer och förtrycker.

Nidbild av kyrkan är en tacksam stereotyp i kulturen. Inget är så upprörande som när den ”goda kraften” missbrukar sin position. En vuxen som utnyttjar ett barn, mannen som våldtar en kvinna, stark slår svag, rik roffar från den fattige. Sinnebilden för det djupaste svek är dock en Herrens tjänare som i Guds namn begår avskyvärda brott mot den han ska hjälpa.

En tolkning skulle kunna vara att en ondskefull kristen tjänare är så brutalt avvikande från kyrkans sanna väsen. Att församlingen – som Kristi kropp – per definition är god. Och just därför upplevs de onda gärningarna från kyrkan desto mer avskyvärda.

600 år efterdigerdöden skakades världen av en ny brutal farsot. Aids. I veckan kommer Jonas Gardells andra bok i serien "Torka aldrig tårar utan handskar". Gardell skriver om 1980-talets "pestbärare", de hivsmittade, och hur allmänheten tog skydd medan människor ratades, och hatades.

Även en artikel i tidningen Dagen citeras av Gardell. Ryckt ur sitt sammanhang visar den hur delar av kristenheten bedömde det akuta läget: ”Bortser man från dem som blivit smittade genom blodtransfusioner eller barnafödande, eller överföring från äkta make/maka, så finns det ett felaktigt, syndigt beteende bakom varje HIV-smittad person.” (DN 30/12 2012)

I en tid av kaos, okunskap och rädsla var detta ett relativt modest uttalande. Andra var mer aggressiva. Det fanns fog för kritik mot viss livsstil, och vissa miljöer. Ändå, med facit i hand, upplevs orden generaliserande och kärlekslösa. Djupt beklagligt, när vi vet att Jesus älskar varje människa lika mycket. Att vi alla är lika mycket värda, oavsett omständigheter. Ingen har rätt att döma, vi är alla syndare.

Samtidigt missar Gardell och Follet att det också fanns troende som trotsade allmänhetens beröringsskräck. Som osjälviskt engagerade sig i omsorg för hivsmittade, upplät lokaler och gav tröst. Samma sak skedde under 1300-talet då fromma nunnor och munkar vårdade, och begravde, pestsmittade med risk för sina egna liv. Det är också en viktig del av historieskrivningen!

Som troende får vi leva med en nidbild av kyrkan. Orättvis till stor del, men tyvärr också sann! Kyrkan har, ibland, missbrukat sin ställning. Mot detta kan inte argumenteras, endast restaureras genom människor som visar Guds kärlek, nåd och barmhärtighet i sin vardag. Det finns gott om sådana människor, men också utrymme för många fler.