Daniel Grahn: Flyktingar vår tids kallelse

På mitt kontorsgolv ligger en veckogammal Jönköpingsposten. JP, lokaltidningen som rapporterar om stort och smått. Bilden på den uppslagna artikeln visar tre tonårsgrabbar. De är i mina egna barns ålder.

I stället för Alexander, Sebastian och Theodor heter de Hamzeh, Hassan och Athman. De sitter på en säng, i en kal lägenhet i Ingatorp, utanför Eksjö. De är flyktingbarn från krigets Syrien, de mest utsatta, som blir offer eller tvångsrekryteras för att döda andra barn.

Det har gått fem månader sedan Hamzeh, Hassan och Athman kom till Sverige, och i princip har de suttit på sängen sedan dess. Egentligen ska de placeras i en skola redan första månaden, men dessa grabbar har hamnat mellan stolarna. När JP ringer rektorerna på Eksjös gymnasieskolor vet ingen om att de finns. Det kan ha brustit i vår internpost, säger kommunens samordnare.

Strulet i Ingatorp är inget undantag, om jag förstår Migrationsverket rätt. Läget är ansträngt, myndigheten sliter hårt under bördan av asylärenden.

Under veckan har jag läst artikeln fyra – fem gånger. Våndats och frustrerats över att främlingsfientliga krafter får bränsle för otäcka argument. Att vi gång på gång fallerar mot våra ideal. Det är lätt att skylla på politiker, men det handlar till syvende och sist om en person som missade internposten. Jag tänker att den där personen kunde ha varit jag.

Hassan, 17 år, uttrycker sin ångest över utanförskap och isolering. ”Jag hatar mig själv, att bara vara här hela dagarna är så tråkig”, säger han. Och jag tänker att Hassan kunde ha varit min son.

Så kommer den smärtsamma insikten. Antagligen har jag mycket närmare till dessa ungdomar än de politiker som jag så enkelt kritiserar. Dessutom har jag en hög bekännelse, om ett öppet, fritt och generöst förhållningssätt. Vad gör jag?

Till min glädje hör jag om en stor pingstkyrka som hämtar barnen från flyktingförläggningen, tar dem till församlingens lekland och låter dem vara barn. Jag hör om en handläggare från Arbetsförmedlingen som skriver tackmejl till pastorn i Evangeliska frikyrkan. (Namnet Ali är fingerat):

”Innan jag blev handläggare åt Ali träffade jag honom två gånger och han var frånvarande och nedstämd. Sedan Ali kom till er har en stor förändring skett, han är en helt annan person, glad, framåt och pratar mycket bättre svenska. Det lyser om Ali när jag träffar honom. Ni har gjort otroligt mycket för honom, det går inte ens att beskriva i ord. Jag har i alla fall märkt det, han har kommit så långt med er hjälp!”

Världens flyktingar är vår tids sociala kallelse. Det gäller politiker och myndigheter, det gäller kyrkor och samfund. Det gäller mig och dig. Min bön är att få empati, handlingskraft och mod att bryta med bekvämlighet och feghet. Kanske är det en bön som fler behöver be.