Daniel Grahn: Fortsätt be för Rwanda!

Ett av barndomens starkaste minnen är min mamma som läser brev. Ni vet, den där blåröda prassliga sorten som skulle vara så lätta som möjligt. Par Avion, långt före mejl och skype. Som liten förstod jag inte de sirliga bokstäverna, men gillade frimärken med gorillor och lejon och visste att avsändaren var moster Siv.

Mamma läste alltid med tårar i ögonen, med jämna mellanrum stockade det sig i halsen. Människor dog i malaria och andra eländessjukdomar. Nöden var stor, döden ständigt närvarande. Liksom glädjen och livet!

Min moster levde som missionär i den lilla byn Mashesha, tillsammans med några tusen invånare i ett av världens vackraste landskap med sina gröna böljande kullar. På den tiden var det 30–40 svenska missionärer i landet. I dag är bara hon kvar. En minst sagt bestämd 76-åring – med kärlek till Rwandas folk.

Det är 19 år sedan som ett av världens mest bestialiska folkmord ägde rum i detta paradis. Rwanda är fortfarande märkt av händelserna, och ingen vare sig vågar eller får nämna de rivaliserande folkgrupperna.

Första veckan i april är en minnesvecka av folkmordet, då luften vibrerar av oförrätter. Landet håller andan.

Det är uppenbart att världen bär ett dåligt samvete mot rwandierna. Ungefär som mot judarna efter andra världskriget, eller bosnierna efter 1990-talets Balkankrig. Alla vill hjälpa till, landets utveckling sker i rasande tempo. Hyddor får plåttak, kor placeras ut i byarna, barnadödligheten minskar liksom dödsfall i aids och malaria.

President Kagame hinner inte skynda långsamt, han rusar med stora kliv. Rwanda ska bli Afrikas mirakel. Snabbt. Det är också uppenbart att värderingar utmanas. De gamla kolonialländerna i Europa som ställt till så mycket elände talar nu om mänskliga rättigheter. Till skillnad från Kina som fokuserar på massindustri i fabriker och teodlingar, mindre nogräknade när det gäller miljö och människor.

Pingströrelsen i Rwanda, grundad av svenskar, har idag upp emot en miljon medlemmar, och berör dubbelt så många. En enorm kraft till förändring, och en viktig samhällsaktör med starka internationella kontakter. Kanske var det makten som i höstas drev fram ett ledarskifte under kuppartade former. (Se Sofie Hedmans reportage i fredagens Dagen.) Många menar att regimen ligger bakom.

Sommaren 1994 våndades en hel värld. Vi glömmer inte vår reporter Rune Jonsson, och hans starka reportage. Många av oss bad. Och det finns skäl att fortsätta be för Rwanda och deras grannländer. Materialism utmanar gamla strukturer, kultur och tradition. Orättvisor växer, gamla oförätter pyr. Krigsherrar och vapenproducenter tjänar på krig.

Ansvaret vilar tungt på presidenten, men också på politiker och länder runt omkring. En ung stapplande demokrati måste få stöd och hjälp för att växa i rätt takt, och med rätt förutsättningar. Gud välsigne Rwanda, och dess folk!