Krönikor
Daniel Grahn: (G) som i Gud en säkerhetsrisk
Den som är intresserad av religion har fullt upp.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Nu har vi för första gången haft polisbevakning under våra (G) som i Gud-seminarium, i Almedalen. Kombinationen av ministermedverkan, ämnet "Islam – en del av Sverige" och risk för rasistiska angrepp gjorde att Säpo bedömde vårt seminarium som en säkerhetsrisk.
Civilklädda poliser, med sina snäckor i örat, fick dock en lugn tillställning. Samtalet avlöpte utan minsta störning, även om det fanns energi i frågan och tydlighet i konflikten. Frilansskribenten Nasrin Sjögren älskar muslimer, men kritiserar islam som lära. Peter Weiderud, ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet, protesterade kraftigt. Människa och ideologi hänger samman, menade han.
För miljöpartisten Mehmet Kaplan är islam rättesnöret och livets mening, han vill inte kopplas ihop med islamistiska våldsverkare. Samfundsminister Stefan Attefall balanserade skickligt genom det politiska minfältet, och kritiserade den religiösa analfabetismen.
Lika intressant som panelen var den stora publiken. Sveriges radio fanns på plats, liksom representanter från danska Jyllandsposten, Fryshuset, unga muslimer, miljöpartister, moderater, kristdemokrater och socialdemokrater. Där fanns flera riksdagsledamöter, och ateisten Lena Andersson, som blev känd (och ökänd) för sitt Sommarprogram om Jesus.
Jag kan inte låta bli att känna en glädje över (G) som i Gud. För åtta år sedan fanns ingen kristen närvaro i Almedalsprogrammet. Verkligen, ingen! Den framsynte Frälsningsofficeren Kjell Karlsten utmanade oss till att sätta evangeliet på kartan. Nu har vi sällskap av många, många fler. Vad som är lika stort är att tro och religion dyker upp i sekulära seminarier. Den som är intresserad av religion i allmänhet, och kristen tro i synnerhet, har fullt upp.
Det finns självklart invändningar mot denna typ av kristet samhällsengagemang. En del menar att den kristna rösten inte hör hemma på barrikaderna, att det är omöjligt att hävda kristna argument inför dem som inte delar den utgångspunkten.
Men på Almedalen tycks det fungera. Här finns alla röster, och de flesta skulle tycka att politikerveckan vore fattigare utan (G) som i Gud, om inte kyrkor och kristna företrädare var en del av samhällsbygget.
2008 fick (G) som i Gud en utmärkelse som Årets varumärke. Så här löd juryns underfundiga motivering:
”Ett gammalt varumärke har förnyats och förts mot nya höjder. Genom en folklig förankring och modet att sticka ut har varumärket stärks. En hög igenkänningsfaktor väcker ständig nyfikenhet och fångar nya målgrupper. En 2 000-årig strategi har givit utdelning. Hav har delats, murar har blåsts ner – ökenvandringen är över.”
Året efter blev vi ”Hetast i Almedalen”. Det må vara ytliga bekräftelser, men det säger också att vi har ett bidrag till samhället. Att kristna värderingar är en viktig, ja omistlig del i demokratin. Att vi förväntas delta på arenan som bygger Sverige. Det må vara Schyman eller Säpo, Attefall eller ateister. (G) som i Gud vill fortsätta att hetta upp svenskt samhällsliv. Ibland med ett stilla värmeljus, då och då med en rejäl blåslampa.
